Archive for april, 2009

UTSIKTEN TILL HAVSUTSIKT

onsdag, april 29th, 2009

Ett lyckat liv gestaltas olika hos olika människor. För en del jag känner är gestalten enkel. En   drink med två isbitar i, och imma på glaset, ett hus med havsutsikt där solnedgången speglas. Först i havet och sen i fönstrerutan. Och en varm altan där man kan ligga i hängmattan och se över sitt hav. Slipper man dessutom tänka på Bosse Ringholm är lyckan fulländad.

Av dessa lyckoyttringar är en del förgängliga, och andra orättvist fördelade. Alla som någonsin har hållit en drink i handen vet att isen kommer att smälta. För eller senare. Ju större isbitar desto längre tid tar det, men ändå. Det måste även gälla polarisen. Därför är det något förvånande att läsa om forskarnas överraskning över att polarisen smälter. Har de aldrig haft en drink i handen?

Din dummer. Deras överraskning gäller inte själva smältandet utan att faktum att det går så fort”, säger min professorsvän. Hon är mycket kunnig. Och vet vad hon talar om. Hon är mycket lycklig också. Har ett hus med havsutsikt i varma trakter. Det har jag länge varit avundsjuk på. Varför har en del? Och andra inte? Frågan är filosofisk, och inte min avdelning. Frågan är dessutom lite falsk. Vad jag egentligen menar är: Varför har en del, men inte jag?

Världen är bra orättvis har jag alltid tyckt. Men inte nu längre. Nu får såna losers som jag, sin revansch. Nu kan vi sitta i våra små stugor, i köldhålor och mitt i landet. Om några år, när jordens temperatur stigit tillräckligt mycket har vi samma behagliga temperatur som de som har hus i Florida, och Thailand, och Sydfrankrike. Sparven i munnen direkt. Rättvisan kommer att segra.

Och inte nog med det. Om några år, när isen smält tillräckligt mycket har vi havet utanför husknuten. Med havsutsikten och allt. Ingen skatteminister kan begära att vi ska betala extra skatt för utsikten heller. Det är  inte vi som byggt nära stranden. Det är stranden som kommit nära oss. Är det någon som borde extrabeskattas är det stranden. Och den saknar medel. Bosse Ringholm, herr Skatteborgs föregångare får känna sig blåst.

Jag dryftar mina tankar med min professorsvän. Innan vi är där har det gått minst femhundra år, säger hon. Hon vill inte unna mig hämndens ljuva sötma. Ogin typ. Jag låter mig inte nedslås. Ett hus i Sydfrankrike kostar i runda slängar 5 miljoner kronor. Jag kan, på sin höjd, spara femtusen kronor per år av min inkomst. Om jag nu inte köper månadskort, och går till jobbet istället. Med den spartakten, och om inflationen förblir noll i all framtid behöver jag tusen år på mig för att köpa ett hus i Sydfrankrike. Med havutsikt och varm altan. Det tar ytterligare något år innan jag har råd med drinken.

Men nu, med den globala uppvärmningen, och med den takt havet stiger tjänar jag in femhundra år. Det är inte fy skam det. Alla Ni som står ut med mitt svamlande är inbjudna då att komma och hälsa på mig då. Stå på min varma altan, och se på havsutsikten. Jag kommer att bjuda på en drink, fast utan is för tills dess har polarisen smält. Och kylskåp har jag inte råd med.

E SOM I ÅNGEST

måndag, april 27th, 2009

Att ärva celebriteter brukar i regel medföra rikedomar. Jag har också ärvt en celeber person. Inga rikedomar ingick dock i arvet. Undantaget som bekräftar regeln.

Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen. Skrev Per Lagerkvist en gång i tiden. Och nu har JAG av alla människor ärvt honom. Varför vete gudarna. Jag har undersökt alla tänkbara samband med herr Lagerkvist. Finns inga. Jag borde inte få ärva honom.

Förresten. Att det inte finns några som helst gemensamma nämnare mellan oss är inte helt sant. Han dog den 11 juli 1974 och jag gifte mig den 11 juli 1974. Mitt första äktenskap.Vem av oss två  som har mest rätt att klaga på sitt öde kan vi diskutera en annan gång. (Det kan även varit mitt ex – min senaste frus anmärkning).  Ett litet samband har jag i alla fall hittat. Fast det lilla sambandet borde inte meritera mig som arvtagare till nämnde herr Lagerkvist.

För några år sen var jag lycklig omedveten om att jag hade ångest. De första tecknen visade sig så fort jag läste ”Varats olidliga lätthet”. Symptomerna tilltog rejält några år senare när  jag tvingades läsa ”Äkta vara”. Av Mats-Eric Nilsson. Det är visserligen inte samma ”vara” men jag är numera upplyst. Vet vilket skräp det vi kallar föda egentligen är. Jag tänker baske mig inte tacka för alla dess kemikalier som ingår i mitt dagliga bröd.

I och med det  har jag ångest för att köpa bröd och korv, och skinka, och smör, och ost. Jag har även ångest för kyckling men det hänförs till glasskräck. Hur som helst tittar jag numera noga på alla förpackningar. Och när jag ser alla ”E” som radas upp i innehållsförteckningen får jag panikångest. ”E-ångest”.

Ångest är vanlig sjukdom bland befolkningen. Mer utbredd än vad man någonsin kan tänka sig. Jag trodde dock, i min enfald, att jag var ensam om min ångest för bokstaven ”E”. A very special person, you know?

Illusionen är dock förstörd. När domaren i Pirate-Bay rättegången – i likhet med många andra vuxna –  visade sin rädsla inför  ”E” som i elektronisk media, anade jag oråd. Jag är alltså ingen unik person. Men vi är inte  många som har ångest av  E-sorten. Man är inte unik men sällsynt,alltid en en tröst.

Inte ens den tanken har jag fått behålla särskilt länge. Nu har EU (usch, detta förhatliga E igen) kommit med nya direktiv. Bokstaven E ska försvinna från innehållsförteckningarna. Den skrämmer folk.  Tänk själva, E330, vilken rysare till ingrediens, när man kan prata om citronsyra,  som är hur gulligt som helst. Eller E620, alltså vanlig hederlig smakförstärkare.

Tack snälla EU för att Du tänker på sådana stackare som jag. Jag vet att detta gör du inte bara för min skull. Inte heller för domaren i Pirate-Bay målet. Det måste vara många människor i EU som, i likhet med undertecknad, har har ångest för E. Jag fick inta vara speciell särskilt länge. Inte ens med min ångest för E. Men å andra sidan. Jag kommer att slippa se ”E” på matförpackningar. Då köper jag mer färdig mat, och äter med välbehag. Det är mycket roligare att få sjukdomar orsakade av Nitriter än av E250. Jag lovar Er.

YIN OCH YANG

tisdag, april 21st, 2009

Med sådana vänner behöver man knappast några fiender.” Det är ett av fru ”P”s favorit ordspråk. Det ordspråket använder hon bland annat för att gestalta ett lämmeltåg hon har beskådat. För mer än trettiofem år sen. När ett ett stort gäng potentater, och halvpotentater tågade in i Persepolis. För att visa sitt stöd för salig herr Shahen av Iran. Om det var detta stöd eller något annat som ledde till att Shahen störtades några år senare vet man inget.

Som sann rojalist är fru P obekväm över detta händelseförlopp. Det spelar inte någon roll vilken kung, eller drottning saken gäller. De borde lämnas i fred.

Fru P är 80 år ung, före detta rektor och oerhört bevandrad i språk. När hon väl kommer ihåg saker vill säga. Att dra till med olika ordspråk hör till hennes favoritsysslor. Igår haglade det av ordspråk som hon avfyrade på löpande band. ”Att gå på samma mina än en gång” var ett. ”Lyssna inte på vad som sägs! Se vem som säger det” var ett annat. Fast det där sista misstänker jag starkt att fru P har uppfunnit själv.

Hon var så arg på allt och alla att vi kände oss tvungna att gripa in. Men vad har hänt? Vilken mina pratar Ni om? Det visade sig att hon hade läst om Ayatolla Ahmadinezhads tal i FN-seminariet för rasism. Eller om det var mot rasism. Vet inte vilken.

Snälla fru P. Att det finns idioter är väl inget nytt. Idioter har i alla år haft stora delar av den politiska scenen i besittning. Ibland har de varit kostymklädda, ibland gått i gråställ. Ibland har de haft rakade huvud och ibland varit skäggprydda. En del har haft glasögon, en del monokel. I samlingen har dessutom ingått en och annan pirat, med lapp för det ena ögat och allting. Vad är det som är så nytt, och retsamt med det?

Det visade sig att fru P var mest sur på sig själv. Hon hade läst fragment ur Ahmadinezhads tal. ”Att bekämpa rasism betyder bland annat att Ni får sitta kvar och lyssna på mina ord, även om Ni inte håller med om dem”, hade herr Ahmadinezhad sagt. Hemska tanke! Karlen hade ju rätt. Det har även herr Bush sagt. Och herr Bush är, till skillnad från Herr Ahmadinezhad en ”…honourable man. He hath brought many captives home to Guantánamobasen”.

Men herre min skatteindrivare! Det är klart att karln säger en del vettiga saker. Det ligger ju i populismens natur. Ingen skulle attraheras av en idiot som står där framme och hasplar ur sig dumheter. (Med undantag för Bosse Ringholm förstås, skribentens anmärkning) Ahmadinezhads förebild, Herr Adolf H hade säkert en hel del vettigt att blanda in i sina galenskaper han med. Det var ju så han drog till sig nya anhängare. Det hade även herr musso-berlusco-lini och herr Josef Stalin gjort. Och det gör även herr Avigsidor Lieberman .

Men värst av allt. Fru P hade även sett uttåget ur FN seminariet. Ett trettiotal höjdare, och halvhöjdare tågade ur salen när herr Ahmadinezhad förde sitt valtal i FN-forumet. För att åskådliggöra att de inte stödjer den nämnde Ahmadinezhad.

Hon mindes det andra lämmeltåget. När höjdare defilerade till stöd för Shahen. Och han föll några år senare. Tänk om ”historien upprepas”. Tänk om herr Ahmadinezhad stärks på sitt tron (och kanske till och med i sin tro), av det lämmeltåg som visade förakt för honom. Inför världen, och inför miljontals frustrerade muslimer. ”Ett slags Yin & Yang.” var ännu några bevingade ord fru P uttalade.

Vissa av fru Ps ordspråk går ej att helt avfärda.



DON PEDRO

söndag, april 19th, 2009

Det händer stora saker i världen. Herr Obama blir USA’s president. Och herr Chávez säger till Herr Obama att “I want to be your friend.”. Det är mycket man får vara med om innan öronen trillar av.

Den nämnde Herr Obama är lite kontroversiell i amerikansk historia. För sin politik och för att han är, till skillnad från flertalet av sina föregångare, bildad.

Hans hudfärg är däremot mycket mindre intressant i sammanhanget. Han är visserligen brun men i USA är det ganska vanligt att ha bruna presidenter, jämte vita presidenter, grisskära presidenter, solbrända presidenter, rödnästa presidenter och rödnackade presidenter.

Den nästsensate bruna presidenten i USA var t ex George W Bush. W står för Walker och inte för vattenklosett som elaka tungor påstått. Även om lukten av hans politik  påminner mest om det senare. (Stavas Guantánamobasen, skribentens anmärkning). I ärlighetens namn och till Bush försvar bör sägas att han inte var brun i hela kroppen, enbart på näsan. Ett medicinskt fenomen som enligt initierade livsmedicus hänger samman med den forna presidentens närhet till försvars- och oljeindustrins magnater.

Som sagt, herr Obama är annorlunda och det beror inte på hans hudfärg utan på att han tänker stort, och talar stort. Ungefär som Mäster Joda. Och Mäster Joda var, som alla Star Wars-kännare vet, en stor man. Alltså, han var varken man eller stor men bortsett från det! Ja, Ni förstår!

Herr Sarkozy får å sin tur prata hur nedlåtande han vill om herr Obama. Den nämnde Sarkozy har på sin tid tid berömt Berlusconi. Många skulle se det som en heder att bli baktalat av en man som prisar Caesar Berlusconis storhet.

Obama söker försoning och det ska komma honom till heders. Han vill gottgöra sin föregångares otaliga blunders. Sträcker ut en hand (en morot?) till Ayatollah Ahmadinezhad, kamrat Chávez och broder Omar Bashir. Herr Obama är dock inte dum. Har en piska i reserv i andra handen. Utifall att.

Och bland dessa ayatollor, bröder och kamrater är kamrat Chávez den som hörsammar Obamas fredsrop först. Han går till och med så långt att han förklarar sig redo att ” be your friend”.

Det är lätt i sammanhanget att tänka på gamla historier. T ex den om Don Pedro. Ni minns? ”My name is Pedro. I kill for money. But you are my friende. I kill you for nothing.”

ATT SÄLJAS FÖR EN DAG

lördag, april 18th, 2009

Hillary Clinton -hon som var presidentkandidat i det senaste valet i USA- har ekonomiska bekymmer. Hon auktionerar ut sin make av den anledningen (syftar till ekonomiska bekymmer, skribentens anmärkning). Fem dollar kostar inträdesbiljetten. Som motprestation utlovas en dag med Bill. Varför inte en natt med vederbörande, kan den nyfikne läsaren undra. En av mina få kvarvarande professorsvänner sitter inne med svaret. Herr Clintons aktningsvärda ålder medger inte slika utsvävningar.

Kampanjen bedrivs inte av fru Clinton. Trots att hon är sakägare så att säga. Detta beror på hennes ställning som USAs utrikesminister. Man får inte tigga pengar när man sitter i USAs regering. Om man driver bankrörelse eller tillverkar bilar går det bra, men inte om man sitter i regeringen. Eller står, eller sover eller vad man nu gör i en regering. Fru Clintons hälsovänliga approach lyser igenom hela lotteriprojektet ändå. Det ingår t ex inga cigarrer i biljettpriset. Helt rätt. Rökning borde inte uppmuntras. Inte krökande heller för den delen.

Krökande kan leda till oönskade effekter. Exempel på detta har vi sett i radioprogrammet Kaliber. Med inslag där Sverigedeomkrater blev fulla och sjöng ofördelaktiga sånger om salig herr Palme. Hela det programmet var förresten stort slöseri med skattepengar. Man ville bevisa att Sverigedemokrater var rasister. Hade det inte räckt att gå fram till deras ordförande och fråga? Deras ordförande herr Åkesson är en rättfram man. Han skulle aldrig ljuga för en reporter. Han skulle dessutom få en chans att beklaga sig över den ofördelaktiga behandling hans parti får av massmedia och hur dålig ekonomi hans parti egentligen har. Alla andra partier får rundliga bidrag, men han får hålla till godo med spottstyver. Snart är det EU-val. Alla andra har pengar men inte de.

EU-valet är skräcken för etablerade partier. Folk har i regel svårt att engagera sig. De ligger kvar på sofflockt. Ligger kvar på sofflocket gör i alla fall inte Sverigedemokraterna. De går man ur huse – alla två- och röstar in sin kandidat. Rakt in i Europaparlamentet. Europas högsta beslutande organ. Oavsett vem denna kandidat är. För deras vidkommande är det inte så noga med vem som röstas in. Titta på förra kommunvalet. De fick mandat i flera kommuner utan att ha presenterat någon kandidat. Trots att de saknade medel. För att sköta sina kampanjer, och för att betala sina kandidater.

Sverigedemokrater behöver mer resurser. Man tycker att de pengar Sveriges Radio lade ut på att avslöja självklarheter i stället borde skänkas till dem. Som partistöd, eller beskyddaravgift eller så. Då skulle SD slippa behöva hålla i varje krona. Men nu har Sveriges Radio slösat bort de pengarna. Och Sverigedemokrater har ebb i sin kassa. Det framgår av deras officiella hemsida. ”Skänk en slant” står det där. Att de får göra så beror på att de inte sitter i USAs regering. Och att de inte kan räkna med stöd från Knäckebrödskungen. Han har i dagarna fått ett oskäligt stort skadeståndskrav på sig. Medel saknas som sagt.

SD borde kunna ta till samma grepp som fru Clinton. Och det med större framgång. Jimmy Åkesson är yngre, och betydligt vitalare än nämnde herr Clinton Tänk Er själva. Chansen till en hel dag med självaste ordförande Åkesson. För det facila priset av 50 riksdaler per biljett. Min vän som läser dessa rader över min axel erbjuder sig att köpa två lotter och skänka bort. En till Anders Eklund och en till Ricky Bruch. Fy skäms säger jag till min oborstade vän. Så får man inte säga! Å hans vagnar ber jag herrarna Eklund -även kallad lillen- och Bruch om ursäkt. Naturligtvis även herr Åkesson.


Tåg till Levebrödet

torsdag, april 16th, 2009

Tåg till levebrödet. Ta plats! Se upp för dörrarna! Se även upp för dina medtrafikanter! Ty de har väckts ur sina drömmar. Och förpassats till underjorden.

Så lät betraktelsen från en tunnelbaneresenär. En gång i tiden, närmare bestämt i början på åttiotalet. Det tror i alla fall ”D”, fast hans minnen är lite grumliga. Pinsamt att erkänna men utnyttjandet av tunnelbana har varit ytterst begränsat i hans liv under de senaste tjugo åren. Alternativet har varit cykel i de ljusaste stunderna men bil för det mesta. Miljöbov! Kan nästan svära på att han inte sorterar soporna hemma heller.

Tiderna förändras och D instiftar nygammal bekantskap med tunnelbanan.  Ett steg mot det nya livet. Frun skjutsar till första stoppet för kollektivtrafiken. Sedan Kiss & Ride. Vips är man en del i den stora odörgemenskapen. Med Metro på alla säten. Och tre millimeter privatzon till din nästa. Dem vi skall älska såsom vi älskar oss själva.

D har funderat på att göra ett socialt experiment. Mitt emot honom sitter en propertklädd man i fyrtioårs ålder. Knäna deras går nästan in i varandra men båda försöker  låtsas att den andra inte existerar. D bryter mönstret. Söker ögonkontakt. En besvärande situation. Han ger sig dock inte. Ler och säger högt och tydligt: ”God morgon”. Mannen mitt emot blir ställd, på gränsen till förskräckt. Nickar lite intetsägande. D har fått upp ångan. Vilken underbar dag fortsätter han med. Den andra tittar sig omkring. Det kanske är en god dag men hur ska han veta det? 50 meter rakt ner i underjorden. Med ett mänskligt hav som omgärdar dem, och en kakofoni av alla samtal i mobiltelefoner. Han mumlar något till svar. Reser sig och banar sin väg långsamt mot dörren. Låtsas att han måste kliva av vid nästa station.

En dam i övre medelåldern kastar sig in i den lediga platsen. Halvt om halvt i Ds knän. Dags att upprepa proceduren. God morgon osv. Den nya samtalspartnern skiljer sig inte från den gamla. Hon mumlar också något och lämnar den plats hon just tagit i besittning. Med minen: ”Ajdå. Jag måste ju av vid nästa station”.

Nu händer det något i vagnen. Omgivningen börjar bli varse att något inte står rätt till här. Cirkeln runt D glesas ur. Folk tar ett steg bakåt. Och vänder bort blicken. Låtsas att de inte ser något. Inte hör något.

Han som sitter till vänster om D borrar blicken ännu hårdare i sin Metrotidning. Med sammanbitna läppar. Han vill inte lämna sin plats men det märks tydligt att han är obekväm. Varför ska just han sitta inklämd ? Mellan väggen och en dåre. En som hälsar på folk i tunnelbanan.

Nästa Stockholm Central” ropas det upp i högtalaren. Dags för D att överger sitt sociala experiment. Och försvinna ut i strömmen. På väg till levebrödet.

Sagan om de tre Turerna

onsdag, april 8th, 2009

I kvarteret där jag bor, bor tre killar i trettioårsåldern. De är alla entreprenörer. En är affärsman som specialiserat sig på små affärsenheter i offentliga uterum. En driver ett väldigtfåmans företag med inriktning mot vardaglig saneringsteknik och den tredje driver med allt och alla. Fast ärligt talat tror jag inte han kan livnära sig på det. Han måste ha ett annat jobb under cover. FRA eller något.

De har väldigt olika bakgrunder men några saker har de gemensamt. De är alla unga män, entreprenörer uti fingerspetsarna, är av utländsk härkomst som det så fint heter, och har svårt för byråkratin. Därför har de, efter god sedvänja bildat en förening. Deras förening heter EMB, ”entreprenörer mot byråkrati”. Hur har Ni hamnat där? frågade jag en gång. Det visade sig vara en lång historia, eller rättare sagt tre långa historier. Tid och pengar är det enda jag har gott om numera så det var bara att sätta sig bekvämt till rätta och lyssna.

I begynnelsen av sin karriär hade affärsmannen ansökt om att få sälja grönsaker på torget. Torgstånd hette det hade han sett i ordboken. För att få ha det vänder man sig till kommunen.. Kommunen, det var en benig dam med knut i håret och glasögon på nästippen. Hon tittade länge i sin bok. Lyfte huvudet långsamt därefter och deklarerade att man måste ha ett till-stånd för att få ha stånd på torget. Men snälla damen! Jag har ju inget stånd sen innan. Hur ska jag kunna ha ett till stånd innan jag fått det första ståndet? Kommunen var obeveklig. Affärsmannen blev osäker. Tittade i ordboken en gång till. Och blev alldeles röd om öronen. Stånd betydde något helt annat än vad han hade trott. . Något man inte har offentligt. Och framförallt inte på torget. Det fanns dock – som tur var- rätt ord att använda i sammanhanget. Månglare heter det. Nämnde affärsman upprepade sin ansökan, med hjälp av den nya, rikare vokabulären. Svaret var dock detsamma. Oavsett vilken benämning han använde. Då gav han upp och köpte in sig i ett befintligt stånd. Parallellt med det jobbet gick han in för att bekämpa den kommunala byråkratin. Den som krånglade till livet. Numera är han en framgångsrik månglare, eller specialist på mindre affärsenheter i offentliga rum som han själv föredrar att kalla sig. Han skrattar gott åt sin pinsamma klumpighet i forna dagar. Engagemanget i föreningen har han dock behållit. Inte helt utan fog om man säger.

Saneringsteknikern är självlärd. Han har ingen utbildning i ämnet. Han hade i och för sig en utbildning i datavetenskap en gång i tiden. När han sökte sitt första jobb och kom till anställningsintervju blev han ombedd att visa sitt arbetstillstånd. Tillstånd verkar vara en annan gemensam nämnaren för dessa herrar. Något arbetstillstånd hade han dock icke. Gick till Immigrationsenheten för att hämta ett. Det går inte så där. Du måste först läsa SFI. SFI? Vad är det? Svenska för Invandrare. Varför kan jag inte läsa vanlig svenska? Är inte det mer användbart? Är Du här gör du som vi säger, var svaret. SFI ska det vara och SFI blir det, i två år. Men om jag inte får jobba i två år, vad ska jag leva av? Du får bidrag. Det är ungefär som avdrag fast tvärtom. Så tvärtom är det inte heller. Båda har till syfte att förstärka den egna plånboken på statens bekostnad. Fast avdrag är rumsrenare än bidrag. Saneringsteknikern gjorde som han blev tillsagd. Efter två år var allt i sin ordning. Han hade lärt sig språket ”svenska för invandrare” och fick sitt efterlängtade arbetstillstånd. Gick tillbaka till den tilltänkta arbetsgivaren. Fastbesluten att ta ett jobb och lära sig svenska för alla därefter. Glöm det, sa de till honom. Dina kunskaper är för gamla för arbetsmarknaden. Två hela år för gamla. Han sadlade om, blev saneringstekniker. Med rätt att använda moppen. Han gick dessutom med i EMB.

FRA-mannen visade sig ha varit arkitekt en gång i tiden. Han hade satt upp ett litet kontor, och suttit och väntat på uppdrag. Tro det eller ej. En dag kom en familj förbi och beställde ritningar till ett hus. Han hade inte så mycket att göra. Lade ner tid, och själ i skissen. Sen var det dags att söka tillstånd. Där har vi det igen. Tillstånd. Byggnadslov heter det visst i detta fall. Ansökan skickades in och kom tillbaka med vändande post. Det är två och sjuttio i takhöjd. Onödigt högt. Slöseri med energi. Sänk till två och fyrtio. Att bygglovshandläggare skulle lägga sig i sånt var en ny erfarenhet för honom. Han sänkte dock takhöjdet till anvisade mått. Rummen blev tråkigare men man bråkar inte i onödan med myndigheter. Ritningarna kom tillbaka med vändande post. Igen! Takhöjd under två och sextio kräver mekanisk ventilation. Det räcker inte med självdrag. Sätt in mekanisk ventilation. Med motor och kanaler och allt. Men jag hade ju två och sjuttio i takhöjd. OCH? Den förväntansfulla familjen tröttnade på all tid som gick åt och beställde ett prefabricerat hus från övre Norrland i stället. Fullt som stryk var det men godkändes på noll tid. Arkitekten stängde sitt kontor och gick med i EMB. Antagligen i något mer också, typ FRA men det vet vi inget om.

HÖJDEN AV MÅTTFULLHET

måndag, april 6th, 2009

Stockholm har en säregen utvecklingsmekanism. Många beslut som avgör hur staden ser ut måste fattas kollektivt. Styrda av flera faktorer. Politisk hållning är en. Tjänstemännens uppfattning en annan. Synpunkter från alla förståsigpåare en tredje. Det fanns även en fjärde faktor en gång i tiden. Statliga lånebestämmelser. En konstruktion signerad Lennart Holm, och hans skapelse Planverket. Med så många kockar kan Ni själva räkna ut hur soppan blir.

Fenomenet är känt för många urstockholmare. Är man inte det (urstockholmare, skribentens anmärkning) riskerar man att bli rejält överraskad. När Rafael Moneo -spanjoren som ritade moderna museet- skulle färgsätta detsamma fick han lära sig Stockholmsmetoden den hårda vägen.Bara för att Du har fått rita kåken ska Du inte tro att du kan bestämma över hur den ska se ut.

Om huset ska vara gult, eller ockra, eller brunt. Det är en fråga för hela kulturetablissemanget. Beslut ska fattas av Stadsbyggnadskontoret, politiska partier i nämnden, Skönhetsrådet, Länsstyrelsen, entreprenören och så en radda av självutnämnda organisationer och föreningar. Och det i konsensus. Värsta kompromissen som Fredrik Lindström skulle ha sagt.

Och på tal om Lindström. Jag känner en annan Lindström som har en vuxen son. Sonen föddes när föräldrarna var unga idealister. Det fanns många regler kring vad han skulle, och inte skulle göra. Leka med vapenlika leksaker var t. ex. totalförbud på. Idag är han yrkesmilitär.

Jag har tänkt på denna pojke lite då och då. Senast i samband med Länsstyrelsens utspel. Länsstyrelsen vill riksintresseförklara Stockholms låga silhuett. För att för all framtid skydda stan mot tillväxt på höjden. Slår inte kategoriska ställningstaganden bakut ibland?  I Lindströms fall blev pojken militär. I stans fall blir en del borgarråd skyskrapefantomer.

Kristina Alvendal t ex. Hon framhåller  att något måste göras för att få byggherrarna att verkligen börja bygga på höjden – ”riktigt höga hus” måste tillåtas i rätt lägen.

Och så har vi Sune Haglund. Han var  en av Alvendals föregångare och hade exakt samma idé. Ett höghus på fyrtio våningar på söder. I folkmun döpt till Haglunds pinne. Göteborgshumor! Idén var för djärv, tyckte en del politiker, tjänstemän, proffstyckare och fritidstyckare. För att komma vidare kapade man hälften av pinnen. Ett slags grov omskärelse. Med konsensus och lagom djärvt. Vad mer kan man begära?

Själv gillar jag inte höghus. De är fula tycker jag.  Men jag gillar inte heller de som vill styra arkitekturens utveckling. Genom massa föreskrifter. Jag är inte lika storsint som Voltaire. Skulle inte ge mitt liv för att låta dem som vill bygga höghus få göra det. Men om det inte kostar mig livet kan jag tycka att ”låt de som vill experimentera med det”. Det kan inte bli värre än Bagarmossen, Tensta, Brandbergen mm.

Oroa Dig inte för vilket, säger mina kära och nära. I Stockholm kommer aldrig något stort att hända. Du har väl inte glömt slaget om Slussen? 1991 drog man igång en tävling. Slussen var förfallen, och opassande. Tävlingen avblåstes några år senare. Ny tävling drog igång tio år efteråt. Avblåstes på nytt. Ännu en tävlingsomgång 2008. Resultat dröjer. När alla har tyckt färdigt är det bara att lägga ner allt, och börja om. Med si sådär tio års mellanrum. Eller vad säger Du om det nya stadsbiblioteket? Frid över salig Lennart Holms minne.


TSAREN, CAESAR & BELLMAN

fredag, april 3rd, 2009

Churchil, Roosvelt och Stalin träffades strax efter andra världskriget på Yalta.Det fanns en fin agenda för mötet. Om någon samtidsagnostiker kommer och påstår något om en dold agenda är det fel. FEL, FEL, FEL. Agendan var inte dold. Bara omskriven. ”Hur kan vi dela världen mellan oss?” Kort men kanske inte så gott!

Konferensen i Yalta föregicks av en annan i Teheran. Två år tidigare. Med samma trio som deltagare. Där bestämde man inte hur världen skulle fördelas mellan dessa tre übermensch. Man bara tog ut kursen.

Alla goda ting äro tre. Det behövdes en tredje sammankomst innan sista spiken kunde sättas i kist… förlåt, agendan. Det blev en tredje konferens. I Potsdam den här gången. Dock med herr Truman i stället för herr Roosvelt. Amerikanska presidenter har -till skillnad från herr Stalin- begränsad hållbarhet.

Igår kväll hade jag svårt att sova. Tog fram en av mina otaliga böcker i ämnet politikers självbiografier. Dessa biografier är ganska egendomliga. När man läser dem upptäcker man att det finns en massa makt- och vänskapskorruption i politikerkåren. För att inte tala om vanlig hederlig monetär korruption. I regel är den politiker vars biografi man för tillfället läser den enda trogna folkets tjänare. Den som är fri från ha-begär. Hade jag varit lite sämre på svenska hade jag skrivit skrupler i stället för ha-begär. Tur att man inte är det.

Steget från historiska fakta till fantasier är inte särskilt långt. Mitt i den tråkiga läsningen börjar jag fantasiera om hur det skulle vara om andra stora män hade träffats, och lagt ut historiens kurs. Tänk om Peter den store – tsaren av Ryssland- hade träffat Julius den inte fullt så store. Caesar av Rom. Och tänk om de hade delat världen mellan sig. Men de var ju inte ens samtida skriker vän av ordning. OCH?? Klagar någon kan jag alltid göra som Liza Marklund. Flytta min skapelse från avdelningen för fakta till avdelningen för fiction.

Hur som helst. Tsaren och Caesar ska träffas och dela världen mellan sig. De behöver dock en tredje partner. Alla goda ting äro tre som sagt. Varför inte en nordisk partner tänker jag i min lokalpatriotiska iver. Man får dock ta någon som har glimten i ögat och som saknar politiska bindningar. Till höger, eller till vänster. Bellman verkar vara den perfekte kandidaten. Då kör vi.

Träffas ska de göra på neutral mark. Vad sägs om Mallorca. Då kan man kombinera nytta och nöje. Att träffas tre gånger verkar vara lite overkill. Det räcker med en konferens. Vi kan kalla den för Mallorca Konferensen. En konferens med tydliga resultat. Väst tillfaller Rom. Öst tillfaller Ryssland och Norden tillfaller Sverige. Finland är man dock oense om. Bellman och Peter gör båda anspråk. Julle ( Julius Caesar som har hunnit bli tjenis med de andra under konferensens gång, skribentens anmärkning) kommer med ett kompromissförslag.  Ge Finland till tsaren och Island till Bellman. Ett konkursbo mot Nokia? Bellman borde förstås protestera men han är för upptagen av att älska Ruski flickor och göra det andra i samovar. Då blir det så. WOW.

Vilket uppslag till en historisk roman! Kanon idé! Jag borde sälja idén till Jan Guillou. Att jag är på rätt spår bekräftas av alla tidningar. Stora utrymmen upptas av bilden på Medvedev, Berlusconi och Obama. Tillsammans. Där ser ni.

Tsaren, Caesar och så Bellman. Vem som är vem får var och en avgöra på egen hand.

VÅRTECKEN

onsdag, april 1st, 2009

Så här års letar man i regel efter de första vårtecknen. En del ger sig ut i naturen och letar. Andra vill, i likhet med undertecknad, inte gå så långt. De sitter hemma och konsumerar massmedia i förhoppning om att hitta de första tecknen på våren. Och massmediala vårtecken finns det gott om må ni tro.

Det första vårtecknet hittar jag idag i finansministerns uttalande. Och det är inget aprilskämt. Tror man på honom har vi en svart vår framför oss. Herr Borg spår nämligen – i ett skräckscenario – en mycket mörk framtid för Sverige. BNP-faller med över 4% och massarbetslöshet är att vänta. Något konkret förslag på hur man möter krisen kommer han inte med, annat än uppmaning till varsamhet. I min enfaldiga värld ska domedagsprofetior komma från oppositionen och lösningar från de som regerar. Någon av oss har missuppfattat finansministerns roll. Antingen jag eller herr Borg. Det måste förstås vara JAG.  Herr Borg borde rimligen förstå landets ekonomi mycket bättre än vad hundra sådana som jag gör tillsammans. Jag må vara hur dum som helst. Kan inte begripa varför det är bra att avvakta sig ur krisen.

Nästa vårtecken kommer från Israel där den nya utrikesministern Avigsidor Lieberman säger att Israel inte är bundet av de löften som gavs till USA och palestinierna på toppmötet i Annapolis 2007. Löftena gick ut på att ”sträva efter en lösning på konflikten och att försöka nå ett fredsavtal under 2008.” Efter Prag-våren kan vi glädjas åt Jerusalem-våren. Det ligger nära till hands att tänka på Chris de Burgh och hans skri om ett förlorat Jerusalem. För Er som inte minns var det  långt innan han blev smörsångare. Alltså Chris de Burgh och inte Lieberman. Herr Lieberman har tydligen en helt annan bakgrund.

Som Ni vet är våren kärlekens tid. Den tid när känslor svallar och saven stiger. Lagom till våren konstaterar forskarna att ändrade sexvanor kan ge cancer i munhålan. Det behövs ingen större fantasi att förstå vilka sexvanor forskarna avser. Däremot blir man fundersam. Vilka perversa sexvanor ligger bakom andra cancerformer?  Lungcancer t.ex?  En uppmaning till varsamhet är på sin plats. Synd att herr Borg inte är sex- och samlevnadsminister. Han skulle vara perfekt för uppdraget.

Och vad vore en vår utan en fildelningsdiskussion. Den tydligen så efterlängtade lagen  om Ipred är nu på plats. Det våras för det fria ordet! Lagen är inte mer än några timmar gammal när de första fallen av anmälningar ser dagens ljus. Anmälan gäller en snubbe som laddar ner, (eller upp eller så) ljudböcker. Han – vi kan kalla honom Ipredmannen – anmäls av fem förlag. Synd att det inte var sex förlag. Då kunde man knyta nyheten till forskarnas rön om cancer och ändrade vanor. Och det skulle vara läge för ännu en uppmaning om varsamhet. Ett uppdrag för herr Borg? Man undrar vad våra avkommor, om si sådär femtio år,  kommer att tycka om behandlingen av Ipredmannen. Är det någon som minns kassettbanden?






Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu