Archive for juni, 2009

Dags att gå i ide II

söndag, juni 21st, 2009

Sommaren kommer allt närmare. Inget man kan se i väderleken men kalendern talar sitt klara språk. Den är snart här. Sommaren alltså.

Björnar går i ide på vintern. Noshörningar på sommaren. Det är dags för mig att lägga gåspennan på hyllan och ägna mig helhjärtat åt gåslevern, eller om det nu var abborren.

Låt oss se om det blir tillfälle att komma tillbaka till hösten – och lära sig nytt av politiker och byråkrater. Eller om jag ånyo fastnar i ekorrhjulet. Oavsett vilket vill jag passa på och önska alla en riktig skön sommar. Med mer sol än mygg.

Blir det ingen andra vers får jag be att önska även en trivsam höst, och en uthärdbar vinter.

Noshörningen i shorts och safarihatt

SCHAKALEN OCH DEN GULA HUNDEN

fredag, juni 19th, 2009

Det blir sällan som man tänkt sig. Här kommer ett färskt exempel. För klentrogna. Undertecknad skulle gå i sommaride. Skrev avskedsbrev och allt. Men det kom ett tryck från läsarna. Det brinner i Iran. Inget står om det i din blogg. Pinsamt.

Jag får väl ge efter för läsarnas stormlika protester. Båda två. Mina kunskaper i området är bristfälliga. Än sen. Det har inte hindrat andra – riktiga journalister – från att yttra sig.

Jag får väl sätta ihop en expertpanel. Pensionerade rektorinnan fru ”P” får bli vår egen korrespondent i landet. Hon befinner sig faktiskt där just nu. Unge herr dataingenjör ”D” får representera de unga och icke desillusionerade krafterna.

Först ringer jag på en knackig telefonlinje till fru ”P”

- N: Kan Ni beskriva situationen i landet just nu?
- P:Nej.
- N: Ursäkta mig? Är Ni inte där kanske?
- P: Jo. Men i likhet med andra utländska journalister går jag inte ut.
- N: Vill Ni sammanfatta er egen syn på skeenden i landet?
- P: Den gula hunden är schakalens bror.

Samtalet bröts innan jag hann fråga vad fru P menade med detta uttalande. Får väl googla. Kommer fram till att Perserna gillar att använda sig av djuriska metaforer. Så som i boken ”Kalile och Demneh”. Boken är en klassiker. Översatt till Persiska från Indiska. Och tidigare från Gammalpersiska till Indiska, och innan dess från Sanskrit till Gammalpersiska. Så har Perser räddat flera kulturskatter undan arabernas invasion på 600-talet.

Hur som helst. Schakalen i boken är listig, och med tvivelaktiga avsikter. Jag försökte slå upp vad noshörningen står för men det fanns ingen noshörning i boken. Skandal!

Mina efterforskningar ledde så småningom till en tolkning av det ordspråk som fru P använde. ”Att behöva välja mellan pest och kolera”. På ett ungefär.

Jag borde ha större framgång hos den unge ingenjör D. Han är visserligen född efter den förra revolutionen och på Kungsholmen men han är starkt engagerade i Persernas öde och äventyr. Just nu är han fullt upptagen med att sätta upp proxy-servrar, vad det nu är för några.

- N: Kan Du kommentera situation i landet?
- D: Enough is enough.
- N: Vilket betyder?
- D: Folket har fått nog. När man inte ens är fri att välja den näst-sämsta framför den sämsta. Då är måttet rågat.
- N: Och vad händer nu?
- D: Folk protesterar.
- N: Och sen?
- D: Några dödas
- N: Och sen?
- D: Mera protester.
- N: Och detta leder till?
- D: Inget men folk mår lite bättre av att ha sagt sitt. De som överlever.

Jag tycker mig skönja ett visst mått av cynism i herr ingenjör ”D”s uttalande. Men vem är jag att veta. En sak vet jag dock vid det här laget. Det blir sällan som man tänkt sig.

PROPPEN & LAGFÖRSLAGET

tisdag, juni 16th, 2009

För några år sedan hade Banverket en generaldirektör som hette Jan Brandborn. Han kallades allmänt för ”Proppen”. Inget smickrande namn precis. Det kom sig av att han var en snustorr, dock högst betrodd tjänsteman. Gjorde inga fel. Tolererade inga fel. Och utvecklade inget heller.

Vid samma tidpunkt hade ett annat statligt verk en annan generaldirektör. Han var herr Brandborns raka motsats. Utvecklade mycket. Och höll sig tvivelaktigt nära lagens gråzoner. Hans ämbetsverk drabbades av stora ekonomiska bekymmer. Pengarna rann ut ur verket i en strid ström (bildligt talat – skribentens anmärkning). Liraren fick lämna sitt statliga uppdrag och sluta sina dagar som styrelseordförande i något företag i näringslivet. Ett öde i sig.

Herr Brandborn ersatte honom. Bland annat tack vare sitt öknamn. ”Proppen”. Elaka tungor skulle ha sagt att Banverket blev av med en propp som hindrade utvecklingen och att det andra Verket fick sig en välbehövlig propp, som stoppade pengadiarrén. Jag som inte är så elak vill säga ”rätt man på rätt plats” i stället.

Och rätt man på rätt plats. Det är vad Jan Björklund är. Just nu. Med sitt nya förslag till Skollagen. Skolpolitiken är Folkpartiets starkaste kort. De har begripit vikten av att ha riktiga skolor. Och haft modet att säga det högt. På punkt efter punkt efter punkt.

Sveriges skola ska präglas av kunskap.

Inget barn ska behöva lämna skolan utan att kunna läsa, skriva och räkna.

Det är tillåtet för elever att ha disciplin i skolan.

Alla(h) skolor ska erbjuda bra utbildningar.

Det är inte fult att var duktig.

Elitskola är inte mindre rumsren än elitidrott.

Adversus solem ne loquitor säger de lärda. Argumentera inte mot solen(s existens) skulle vi andra – som inte är fullt så lärda – säga. Ändå har det tagit många år efter 1968 att komma tillbaka och konstatera att skola är en plats där barn ska lära sig kunskap. Det är nog inte bara Folkpartiet som vågat förkunna det självklara. De har däremot varit först, mest högljudda, och ihärdigast. Som det ser ut nu även bönhörda. Lite tack vare herr Björklund.

Det är inte särskilt ofta han kan åtnjuta epiteten rätt man på rätt plats. T ex när han uttalar sig i utrikespolitiska frågor. Man skulle nästan tro att han är en gammal major från 1800-talet. Det är han inte. Han är från 1900-talet. Som utbildningsminister är han dock på rätt plats. Definitivt.

Påminner lite om herr Brandborn. ”Proppen”  minns ni? Väl där han behövdes gjorde han stor nytta. Snälla Folkpartiet. Kan ni inte permanenta herr Björklunds position som utbildningsminister. Ordförande i partiet kan bli någon annan. Kalla hem EU-ministern t ex.

Birgitta Friggebo är folkpartist, och känd för sina allsånger. Jag upprepar min uppmaning till henne. Snälla Friggan! Kan inte du stämma upp till allsång en gång till. Fast med en annan låt: ”Oh, Cecilia, I’m down on my knees, I’m begging you please to come home, Come on home”.

Slutligen vill jag be herr Brandborn om ursäkt för att jag avslöjade hans öknamn I jakt på metaforer i samband med  herr minister Björklunds presenterade lagförslag.


ÄTA KAKAN & HA DEN KVAR

torsdag, juni 11th, 2009

Svårt att smyga fram när man rider på en elefant. Är det någon som vill säga emot detta påstående? (Retorisk fråga – skribentens anmärkning). Och ändå använde gamla indier elefanter i sina krig. Inga överraskningsmoment där inte.

Överraskningsmoment finns dock i den kritiska syn många naturvänner intar i vindkraftsfrågan. Vad tror de egentligen?

Kärnkraft är snabb och effektiv. Det finns tre stora nackdelar med den. Kan missbrukas för tillverkning av kärnvapen. Lämnar farligt avfall efter sig. Vid olyckor finns risk för storskalig ödeläggelse.

Vattenkraften är ett rent och fint energislag. Det finns tre stora nackdelar. Reglering ställer till det för fiskarna. Landskapet kan förändra utseende/karaktär. Tillgången till vatten är opålitlig.

Solen är en pålitlig energikälla. Visserligen kommer solen att dö ut en dag men den dagen borde ligga några år bort! Solenergin har dock tre stora nackdelar. Tekniken är fortfarande småskalig. Produktiviteten ganska låg och sist men inte minst – energikällan lyser ofta med sin frånvaro i detta avlånga land.

Biogas och etanol är bra inhemska energikällor. Det finns dock tre stora nackdelar. Råvaran är oftast mat. Priset är högt och effektiviteten tveksam.

Och vindkraft, som inte är fullt så småskalig längre, kompletterar vattenkraft väl och kan med fördel placeras i obeboliga trakter. Även den har tre nackdelar. Väsnas mycket. Kan hota fågellivet. Och kan påverka skogen. Så säger i alla fall en del förstå-sig-på-are.

Kol, gas- och olja ska vi inte ens tala om. De är ändliga energiresurser, lämnar efter sig föroreningar och koldioxid. Och gör oss beroende av utlandet, typ Danmark och Ryssland. Hemska tanke.

Att finna tre nackdelar för allt i världen är lätt. Det behövs inga professorer till det. Raderna ovan visar att även en noshörning kan sköta det jobbet. Det jobb som är svårare att göra är att finna någon energikälla som ingen kan gnälla på. I dagsläget känns det mycket avlägset.

Vän av ordning undrar om det finns något kvar att göra energi på. Förutom att bränna sopor. Vi får ligga i  och producera sopor bäst vi kan. Så att det finns något att bränna. Om man inte vill frysa ädla kroppsdelar av sig. Eller så. Vill Ni veta tre nackdelar för det med?

Att ställa olika miljöfrågor mot varandra är en god tanke. Förutsatt att det finns förstånd att vikta skeenden mot varandra. Att spränga bort en hel stad för att rädda en myrstack är säkerligen en miljögärning, men hur god den är kan man undra.

Låt oss konstatera tre saker. I stället för att finna tre nackdelar. Som omväxling.

Konstaterande nummer ett: Inget kan fås gratis. Inte ens energi.
Konstaterande nummer två: Små skador är mindre farliga än stora skador.
Konstaterande nummer tre: Att rida elefant smygandes är svårt.

Valvaka hos SD

söndag, juni 7th, 2009

Man ska inte ge upp. Allt kan gå vägen. Inshalla. Det har jag lärt mig av Herr Lagerbäck. Han ger aldrig upp. Och inte sviker han sina principer heller. I hans principer ingår att vara snäll. Han har uppfostrat sina lagpojkar i samma anda. Hans pojkar – dvs svenska landslaget i fotboll – är snälla. De slår aldrig någon.

Herr Lagerbäck skiljer sig på en punkt från Groucho Marx. Om Lagerbäcks principer inte duger han har inga andra.

Lagerbäck ger aldrig upp. Det kan man inte ta ifrån honom. Möjligen ta efter honom. Och det ska jag göra. Alltså ta efter honom. Jag har nämligen gjort  ett tappert försök att skriva filmmanus. Efter rådet av en före detta kompis i mediebranschen. Kompisen lovade mig  nästan en oscarsstaty för bästa manus. Eller åtminstone en text som är lättare att ta till sig. Det blev inget med någotdera. Jag ger dock inte upp. Gör ett försök till. Efter god Lagerbäckiansk förebild. Mitt nya manus handlar inte om Sveriges förlust i fotboll. Utan om Sverigedemokraternas förlust i EU-val. Det blev nio scener. Svårt med tvåsiffriga tal. Håll till godo:

Scen nummer ett Ordförande Åkesson sänks ner i salen, sittandes på ett moln. Vajrarna som håller ihop honom – med molnen – är välgömda.

Scen nummer två Ordförande Åkessons nedkomst fullbordas. I bakgrunden sjunger Sven-Olof -vad han nu heter- en ljuvlig serenad, Med sin ljusa och klara stämma.

I scen nummer tre påbjuder ordförande Åkesson tystnad. Genom att höja en utsträckt högerhand på klassisk maner. För att undvika allt missförstånd har han ingen mustasch.

Scenerna fyra, fem och sex visar samma pose. Det är svårt att få tyst på exalterade massor. Musiken kommer till ordförande Åkessons undsättning. Melodin är svårt att återge med refrängen är: Kolla där går snubbarna som sysslar med retorik, STOP! Vaa? Håll Käften! YEAH! Jag känner dom och dom ska guida mej så ja blir rik, STOP! Vaa? Håll Käften! YEAH!

Det är bra musik. Av rapparen Fronda feat OB-1. I någon förvrängd tappning. För att inte bli osams med rapparvärlden gör jag nu reklam för musiken. Köp gärna skivan eller, om du inte rädd för ipredmannen ladda ner den. Och efter reklampausen återgår vi till storyn.

Scen nummer sju utgörs av en svart ruta. Med musik av Josef Haydn till. Ordförande Åkessons engagerade tal är inte ämnat för oinvigda öron.

Scen nummer åtta visar en moloken församling. Det gick inte särsklit bra i EU-valet. Trots massornas massiva stöd. Massorna. Det är två rysskor, två finländare, fyra skåningar och en tyskättling från Estland. Flera av de har sin övervakare med sig. Övervakarna deltar inte aktivt i den ledsamma ceremonin.

Scen nummer nio visar hur ordförande Åkesson försvinner mot solnedgången. Ridande på en äkta skånsk gris.

Sådär ja. Ännu ett mästerverk har sett dagens ljus. Förra gången förutspåddes jag en oscarstaty för bästa filmmanus. Det bidde inget med det men den här gången blir det väl. Inshalla!

I VALET & KVALET

lördag, juni 6th, 2009

Härom dan läste jag några rader i en bok innan jag somnade. Det var en gammal bok. Med massa sedelärande historier. Den historia jag läste handlade om en man som beställde brunnsborrning. För att få fram vatten. Här blir det inget vatten, sa brunnskillen redan efter tjugo meters grävande. Fortsätt svarade mannen. Du. Det blir inget vatten här, sa den pliktskyldige entreprenören ånyo efter hundra meter.

- Fortsätt.

- Det är är meningslöst. Jag står här, borrar, gräver och tar dina pengar för ett vatten du inte får. Kan vi inte lägga av?

-Fortsätt sa jag, och klaga inte! Det kanske inte blir vatten för mig. Levebröd för dig blir det dock.

Imorgon är det val till EU-parlamentet. Det är ett svårt val. En stor apparat. I tjugo och några länder. Med massa reklam, och engagemang. För att välja ett parlament som inte bestämmer. Själv ska jag rösta. Hade övervägt att avstå från rätten att rösta. Och ta en dagens rätt i stället. Och en pilsner. Men det blir inte så. Av rädsla, för att vara riktigt ärlig.

Jag känner en som är förstagångsväljare. Vill gärna berätta för honom hur jag har tänkt att röstat, och varför. Lägger upp det på gammalt hederligt vis. Genom att fråga honom hur han tänker rösta.

Först blir han häpen. Att avslöja sin politiska övertygelse är väldigt självutlämnande. Nästan värre än att gå ut offentligt med sina sexuella böjelser. Även om en del inte tycks ha svårt för någotdera. Berlusconi, t ex. SD vill bli frände med Berlusconis kompisar Lega Nord. Lika barn lega bäst, eller hur det nu var.

Jag är tvungen att förklara mig. Det är ingen pervers böjelse som ligger bakom min önskan att veta vad han röstar på. Jag är bara nyfiken. Och letar förtjockningsmedel till mina egna tankar. ”Sujet” heter det på utrikiska.

Hjärtat vill välja Piratpartiet, säger han till slut. Och lojaliteten är hos Liberalerna. Men superkapitalister, som Piraterna kallar sig för. Det är inget för mig. Och Marit Paulsen, du vet. Man kan få mardrömmar för mindre. Ja, jag vet, sa jag. Och berättade om den dröm jag haft i natt.

Jag drömde att vi hade fått en ny regering i landet. Med Marita Ulvskog som näringsminister. Och hon inmundigade gräddfil på löpande band. Med Gunnar Hökmark som kulturminister. Och han läste högt ur Shakespeares samlade verk. Med nasal röst. Med Alf Svensson som framtidsminister påhejad av Leif  GW Persson och Ian Wachtmeister. Ny Bill och Bull varning För resten. Greven och betjänten har fått halvnya ansikten. Med Wanja Lundby Wedin som finansminister. Med Tobias Billström som invandrarminister (fast det är dessvärre ingen dröm – skribentens anmärkning). Och ve och fasa, med alla vårs Gudrun som idrottsminister. Påhejad av Benny Anderssons miljoner. I min dröm krävde hon att fotbollslagen  AIK, IFK Göteborg och Malmö FF skulle ha hälften tjejer på plan. Fem och en halv personer av varje sort. Hon kommer att göra skillnad lär Benny sagt. Det kan ni hoppa upp och sätta er på att hon kommer att göra.

Jag vaknade kallsvettig ur drömmen. Var fortfarande sömndrucken när en rädsla smög sig  på mig. Rädslan att min dröm skulle besannas. Om de nämnda människorna blev kvar i landet vill säga.

Det är nog bättre att rösta iväg dem till EU. För att slippa den risken. Gissa vem som kommer att stå först i kö till valurnorna när vallokalen slår upp sina portar imorgon.

Valet är snart över. Och mina mardrömmar med det. Vi väljer våra representanter. De kommer att bo fyra år i den ”riktiga” Europa. Pendla mellan två vackra städer. Ägna tid åt att bygga upp långsiktiga relationer. Och plocka ut saftiga traktamenten. Det kanske inte blir något vatten för oss väljare. Det blir i alla fall levebröd för våra folkvalda.


GRÄDDFILER & PROFILER

torsdag, juni 4th, 2009

I Österlandet tror man på åderlåtning som botemedel mot överkonsumtion av mat. Rekommenderas när blodtrycket stiger. Som ett resultat av stort intag av ankbröst, grädde, gravad lax mm.

På tal om gravad lax, en vän till mig berättade idag att en grävande journalist har ramlat i den grop han grävde åt andra. Genom att låna ut en lägenhet till änglar. Av den fallna sorten. En himmelsk barmhärtighet kan man säga. Något annat motiv är svårt att tro på. Han kallas för Expressenprofilen. Han som ramlat i gropen.

Min vän är journalist själv. Ingen grävande. Hon är matskribent. Sådana står lågt i kurs. Framför allt om de har kläder på sig. Hon har dock lite insyn i tidningsvärlden. Hävdar att det inte är förvånande om den fallna journalisten har haft samröre med Hells Angels, och med en annan grävande journalist. Han som avslöjar alla brott. Vare sig dessa begåtts eller inte. Och han som har haft samröre med Ny Demokrati. Och med en – för korruption dömd- polisman. Och med någon ickenamngiven MC klubb.

Jag är inte alls bevandrad i tidningsvärlden. För mig är det en djungel. Jag vet att en del noshörningar brukar leva i regnskogar men jag är en grässlättstyp. Vilken journalist min vän menar har jag ingen aning om. Hon kallar honom DN-profilen men det tror inte jag på. DN bedriver, till skillnad från Expressen, seriös journalistik. Grävande, och graverande.

DN-profiler har t ex avslöjat att fru Ulvskog har bett någon EU-höjdare om att få en gräddfil. Rakt in i maktens centrum.Vad det är för fel med det förstår inte jag. Själv gillar jag gräddfil skarpt. Tillsammans med Västerbottenost, knäckebröd, gräslök och sill. ”Big Deal”. Vem som helst kan köpa en förpackning gräddfil i affären för femton riksdaler. Om Tobleroneaffären var storm i ett vattenglas, vad är då gräddfilsaffären?

Vad dum du är, får jag höra av min vän. Det är i och för sig inte första gången jag får höra det. Normalt kommer dock påståendet från läsarna till min blogg. Och från medarbetarna, på den tiden jag hade sådana. Mina vänner brukar faktiskt vara lite snällare. Fast påståendet om min dumhet äger riktighet.

Vad dum du är säger min vän i alla fall. Det var Ekot som avslöjade fru Ulvskog. Det var inte DN. Och definitivt inte DN-profilen. Dessutom var det inte en vanlig gräddfil Ulvskog hade begärt. Det var en särbehandling rakt in i EU, säger hon.

Jag är inte säker om jag hänger med i resonemanget. Tycker i alla fall inte om ohövlighet. Fru Ulvskog är trots allt en stor människa. Inte så mycket till kroppshydda (Noshörningen kan inte rimligen veta något om det – skribentens anmärkning) men hon är en ansedd samhällsmedborgare. Man får inte kalla henne Ulvskog. Utan någon som helst titel. Man får åtminstone säga fru Ulvskog.

Det känns som om grävande journalister har åderlåtit fru Ulvskog. För en burk gräddfil. Att åderlåta någon, om det sker under ordnande former, är bra för hälsan. Motverkar blodtrycket. Det blodtryck som kanske stigit tack vare för rundlig konsumtion av gräddfil.

Man kanske skulle åderlåta en och annan grävande journalist också. Eller tidningsprofil. Under ordnade former förstås. Det kan vara bra mot höjt blodtryck. Förorsakad av hög konsumtion av anka. Tidningsanka.



Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu