Archive for september, 2009

BYTA VERKTYG?

tisdag, september 15th, 2009

Som varande noshörning är undertecknads kunskaper om cyber-rymden ytterst begränsade. Min sista blogg har inte gått att länka mot de artiklar den berörde. Trots flertalet försök på olika sätt. Antigen är jag numera noshörningo non grata och stämmes i bäcken eller också är det sk ”sk:t bakom spakarna”.

Oavsett vilket kommer jag att belasta er med mina osorterade funderingar från an annan sida ett tag. http://noshorning.blogspot.com/ Hoppas att det fungerar bättre. Om inte får jag väl återvända till stäppen och ägna min tid åt annat än bloggande.

Välmött på andra sidan

Noshörningen

NIHIL LACRIMA CITIUS ARESCIT

tisdag, september 15th, 2009

1976 stod ”Clintan” på toppen av sin karriär. Då spelade han The Outlaw Josey Wales. Är det någon som minns? En fridsam bonde som förvandlas till en hänsynslös hämnare, sedan hans familj massakrerats av nordstatssoldater. Storyn hyllades av många. ”Yttersta beviset på mod.”. Hämndgenren var redan stor bland westernfilmer. Blev ännu större efter den filmen. ”Ge dig inte på det som är mig kärt, för då jäv:ar” Det var nog fler än en som attraherades av budskapet.

Minns Ni grabben som fängslades och satt i bur i flera år. Utan någon som helst rättegång? Han var minderårig när han togs tillfånga. Rättssystemet dömer inte de minderåriga lika hårt. Bland annat för att de anses veta mindre väl. I hans fall tillämpades inget rättssystem. Om han hade gjort något, och om detta något var brottsligt, fick han inte veta. Inte bara han, ingen annan heller. Så är det när någon, med hjälp av sin styrka, åsidosätter rättssystemet.

Det var många som fällde en och annan tår för grabben. Tyckte att det stormakten gjorde var fel. Fel att beröva människor friheten utan att bevisa att de begått brott. Fel att sätta människor i stålburar, oavsett om deras brott vederlagts eller inte. Och fel att behandla barn som tillfångatagna vilddjur. Inte ens om man är stormakt och anser sig vara över lagen.

De tårögda människorna engagerade sig i grabbens öde. Och fick honom ut ur buren. Till slut. Vad han hade gått igenom under fångenskapsåren kunde man dock inte tvätta bort. Han hade blivit av med sin barndom, och sin oskuld. I stålbur. I ett orättfärdigt fängelse. Så mycket för vår demokrati. Känslorna måste ha varit desamma för grabben som för den nämnde Josey Wales. När han kom hem. Och såg sin familj slaktad av nordsstatssoldater.

Och nu poppar Grabben upp igen. I Talibanfästet. Vad han gör där är det ingen som vet. En sak kan vi gissa. Han är inte där för att gå i söndagsskolan precis. Örebros egen Josey Wales?

Det är samma grabb som folk fällde tårar för. Det var ju synd om honom. Men inte nu längre. Han borde ha lärt sig läxan. Hållit sig i skinnet. Tagit jobb i bruket. Spelat innebandy med korplaget. Hyrt en lägenhet och köpt skinnmöbler till den, på avbetalning. Han borde helt enkelt glömma bort att han tillbringade HELA sin ungdom i stålbur i Guantánamobasen.

Det här är inget försvar av hämndideal. Noshörningar ogillar per definition när andra människor tar lagen i egna händer. Andra än noshörningar vill säga. Uppfattningen delas av förenta staternas forna president. Han ogillade också att andra människor tog lagen i egna händer. Andra än han själv vill säga. Bush kanske var en noshörning när jag tänker efter. Hemska tanke.

Det här är inget försvar av det omvända korståget heller. Noshörningar ogillar även religioner, i synnerhet de som tvingas på folk. Självfallet inkluderar ogillandet även Islam. I den mån islam gör anspråk på att gälla för fler än de som tror på den.

Det är ändå svårt att glömma de tårar folk fällt för grabben från Örebro. Antagligen är han sur på Amerikaner. Och vill ge igen. Men här går gränsen. För att folk ska fälla tårar för en måste man vara, och förbli offer. Sveriges svar på Clint Eastwood / Josey Wales får skylla sig själv. Att han – kanske – försöker hämnas sin förlorade ungdom är inte rumsrent. Tårarna har nu torkat. Och det ganska fort. Nihil lacrima citius arescit. ”Inget torkar fortare än en tår”. Undrar om vi intog samma attityd mot Clintan. När han spelade Josey Wales. Och hämnades på dem som hade dödat hans familj.


Trollkarlen från Rosenbad 2

måndag, september 7th, 2009

…….fortsättning……….

I förra avsnittet nådde våra hjältar konsensus. Trollkarlen från Rosenbad hade sagt att han skulle uppfylla fyra av de åtta önskningar de hade framfört. Det beslutades att de gemensamt skulle enas kring vilka fyra som var viktigast. Roboten kallade till Riksting. Och nu till dagens avsnitt:

- Scen 4. Ett ännu större sammanträdesrum. I rummet sitter berättelsens fyra hjältar. Det har pågått en animerad diskussion om huruvida önskningarna skulle frikopplas från individer eller inte. Följande står att läsa på den svarta tavlan (Det heter faktiskt White Board numera, skribentens anmärkning)

1. Arbete åt folket

2. Ett hjärta till mig

3. Biobränsle till envar

4. Tillbaka till Norrland

5. Obligatorisk sexualundervisning

6. Mod

7. Vårdnadsbidrag till alla

8. En hjärna till mig

Alla fyra sitter och skriver ner sina röster. Det har beslutats att var och en får rösta på  två  önskningar de anser vara viktigast. Och det i en sluten omröstning. Vidare ska punkterna 2 och 8 preciseras med adressat. För att undvika missuppfattning. Detsamma borde gälla punkterna 4 och 6 men de bedömdes vara av allmänintresse.

- Scen 5. Fortfarande samma rum fast med lite mer Causual style. Resultatet av den slutna omröstningen har räknats men inte lett någonvart. Varje punkt har nämligen fått en röst. Roboten, i kraft av sin kraft gör gällande att punkten ”Arbete åt folket.” kommer att gälla.  Kvar står tre punkter att välja. Punkterna 3, 7 och 4 slåss samman i ett innovativt förslag. ”Vårdnadsbidrag till alla som bor i Norrland och som använder biobränsle.” Den lilla flickan blir så glad över kompromissen att hon pussar lejonet och fågelskrämman passionerat (allt för att få lite passion med i manuset, skribentens anmärkning). Punkten godkänns med stor majoritet. Sexualundervisning anses vara av annan dignitet än de andra punkterna. Inte för att det är mindre viktigt utan för att de flesta anses behärska det ämnet. För en del som det enda ämne de behärskar. Punkten faller således bort från agendan. Resan härifrån blir något svårare. Att välja bort något av mod, hjärta och hjärna är ingen lätt uppgift. Mod behövs för att försvara nationen, hjärta för att ha empati och hjärna för att hmmm. Ja just det! Mötet enas och ajournerar sig.

- Scen 6. En petition med följande fyra önskningar överlämnas till den stora anden, Trollkarlen från Rosenbad.

· Arbete åt folket

· Ett hjärta till mig (signerad roboten för att det inte ska hamna fel)

· Vårdnadsbidrag till alla som bor i Norrland och som använder biobränsle

· Mod (signerat lejonet, dito)

Trollkarlen tar emot petitionen med värdig min. Kastar ett öga på det och säger med djup klang i rösten: ”Jag lovar att uppfylla era önskningar fast först efter nästa val.” Och med dessa ord ekandes i rummet försvinner hans gestalt bort mot solnedgången.



CHRISTO & TUNNELBANEBRANDEN

söndag, september 6th, 2009

En vandring längs med Strandvägen är alltid uppfriskande. Glada människor, pälsburna hundförare, båtar i alla färger och former. Och så anrika möbelaffärer. Att avslutas med ett besök hos släktingarna på Djurgården, eller med att ta del av svågerpolitiken på den kungliga Dramaten.

Överraskningsmoment finns det också att tillgå. För de som söker spänning i livet. Igår t ex. Det stod bortåt fyra hundra svenska ungdomar längs med vägen, och höll i en jättelång banderoll, eller flagga, eller vad det nu var för tygstycke.

Vladimirov Javacheff är i farten igen tänkte jag. Ni vet. Han som går under artistnamnet Christo och har pippi på att klä in saker i tyg. Empire State Building t ex. Men det var två saker som inte stämde. Dels var tyget grönt och han brukar använda vitt, och dels hade tidningar inte skrivit ett ord om att Christo intar Stockholm. Han är ju en världsartist.

Det kanske är jag som missat nyheten totalt tänkte jag men så var inte fallet. Under ”down shifting”-perioden skaffade jag mig vanan att konsumera nyhetsmedierna till max. Och vanan lever kvar. Därför borde jag ha sett om det stod någonting om Christo.

Vid skymningen var vandringen över. Med spontan ändring i programmet, inspirerad av dagens ovanliga händelse. I stället för Dramaten besöktes Operan. Dans med musik därtill. Båda av hög klass. I det sista stycket var dock omvänd ordning. Det blev violinmusik med dans därtill. Med Vilde Frang som trollband publiken, och orkestern, och dansarna, och noshörningarna.

Stycket handlade om grönsaker, vilket ånyo fick mig  tänka på de gröna gubbarna. Nyfikenheten tog över. Väl hemma försökte jag – via tidningars nätupplaga – ta reda på vad det var för ungdomar med grön banderoll som kantade Strandvägen. Jag hittade allt om militären som är beredd på anfall från svininfluensan. Om en laddare som måste ha orsakat branden i tunnelbanan. Om Carl Bildts missnöje med EU-toppmötet. Om rödgrönt lyft mot det okända. Om Fuglesang som spelar schack. Om Förbifart Stockholms vara eller icke vara. Om misshandelsfall i Skåne. Om Khaddafi som ritat en sportbil (det är han och Koenigsegg, skribentens anmärkning). Om anlagd brand i en skola. Och så förstås om Zlatans mirakel som räddade lite av Sveriges VM-drömmar. Om episoden på Strandvägen fanns det en rad. Några ungdomar protesterade mot presidentvalet i Iran. I samband med EU-toppmötet. I pappersupplagorna idag fanns inte ens den raden.

Jag vet fortfarande inte vilka dessa ungdomar var, vad det var för en konstnärlig installation de hade åstadkommit och varför. Personligen skulle den kunskapen intressera mig mer än Fuglesangs schackspel, men vad vet jag. De fina tidningarnas chefsredaktörer vet säkert bäst. Vilka nyheter som är nyheter. Och vilka som inte är det.




Trollkarlen från Rosenbad 1

lördag, september 5th, 2009

Tredje gången gillt säger de som förstår sig på saker och ting. Och tredje gången gillt säger jag som bara är en noshörning. Detta är mitt tredje försök att skriva filmmanus. Borde få den där förbannade oscarstatyn någon gång.

Jag har vidtagit mått och steg för att säkerställa vinsten denna gång, Idéen kom från början från en journalistvän jag hade. Han tyckte att jag borde skriva kortare, mera spännande, lättfattligare, och helst i bilder. Då skulle mina läsare hänga med i kringelikrokarna i min hjärna.  Och jag skulle belönas rikligt. Förslagsvis med en oscarstaty.

Det bidde inte så och jag sa upp – i vredesmod – bekantskapen med min journalistvän. Men nu har vi blivit sams igen. Och jag fått flera goda råd av denne. Jag kommer inte att försöka mig på att finna nya berättelser. Ska hålla mig till sånt folk känner igen. Sånt som appellerar till deras själar. Göra ”covers” på gamla berättelser så att säga. Möjligen kan händelseförloppet sättas i en samtida kontext. Typ Gustav den tredje med bakåtslickat hår, solglasögon och läderbrallor. Ja, ni fattar. Jag ska dessutom använda mig av kända skådisar. Och ha med scener med inslag av sex, kärlek, och spänning. Håll tillgodo:

- Scen 1. Ett stort sammanträdesrum. I rummet sitter berättelsens fyra karaktärer. En robot, en fågelskrämma, ett lejon och en vilsen flicka. Det finns inga fler i rummet men en stor trollkarls ande – spelad av Max von Sydow – svävar i rummet.Alla sitter och ser uttråkade ut. Roboten föreslår en ny lek. För att muntra upp tillställningen. Var och en av oss ska önska sig något. Något den saknar mest. Sen ska vi be. Till den stora anden. Som ska se till att vi får vad vi önskar. Fågelskrämman protesterar. Det är själviskt att önska sig själv saker. Vi får inte glömma de vi betjänar. Ska vi önska något ska det vara för dem. Diskussion uppstår. Med tumult, och lite handgemäng därefter. Kompromissförslaget kommer som vanligt från lejonet. Vi kan önska oss två saker var. En för oss och en för de vi betjänar.

- Scen 2. Kompromissförslaget tycks fått gehör hos alla. Roboten får börja. Med styrkans rätt. Han talar kort och koncist. ”Jag önskar arbete åt folket och ett hjärta åt mig.” Näst på tur står lillflickan. Damerna (nästan) först. ”Jag önskar mig tillbaka till Norrland, och biobränsle till envar.” Lejonet önskar obligatorisk sexualundervisning till alla, särskilt nunnor och muslimer. Till sig själv önskar han mod. Slutligen kommer turen till fågelskrämman. Han harklar sig några gånger och skrapar med foten. Till slut klämmer han ur sig sitt hjärtas mening” Jag skulle bra gärna vilja ha vårdnadsbidrag till alla och en pytteliten hjärna till mig själv.”

- Scen 3. Rummet är höljt i tystnad (visst var det skönlitterärt skrivet? Skribentens anmärkning). Det råder en tung stämning över församlingen. Symboliserad av bilder på Christian von Koenigsegg på väggen. Von Sydows djupa stämma bryter  tystnaden. ”Jag är inte döden! ” Sen kommer en klädsam paus. Jag är trollkarlen från Rosenbad. Ni ska få fyra av era åtta önskningar uppfyllda. Välj dem noga. Det finns ingen återvändo.” Alla ser förskräckta ut. Särskilt lejonet. Tumult bryter ut på nytt. Alla pratar i mun på varandra. (Fritt efter Woody Allan, skribentens anmärkning).  Är detta sant? Var det verkligen någon som talade? Kommer våra önskningar att gå i uppfyllelse? Några av de i alla fall? Måste vi välja? Vad ska vi prioritera i så fall? Roboten ryter till. Med en lånad fras. ”Någon jäv:a ordning ska det vara. Även hos oss.” Det blir ordning i rummet. Med en gång. Alla räcker upp handen för att tala. Och – tro’t eller ej – låter de andra tala till punkt. Så småningom kommer man fram till ett gemensamt beslut. Att enas kring vilka önskningar som ska framföras till trollkarlen. I ett rådslag. Rikstinget!

….Fortsättning följer…..

KVINNLIG MINISTER OCH NY INFLUENSA

torsdag, september 3rd, 2009

Är du rädd för den nya influensan?” frågade tidningen. ”Är jag rädd?” frågade jag mig. ”Jag vet inte!” var svaret. Ett svar som delades av en tredjedel av de som hade bemödat sig att svara.

Egentligen borde ingen vara rädd. Av två skäl:

1. Det nya vaccinet kommer att bli godkänt i Sverige vilket år som helst. Om inte bäst-före-datumet går ut före godkännandet förstås.

2. Iran har fått en kvinnlig hälsominister. Den första kvinnliga ministern sedan 1979.

Jag bad vår Irankorrespondent att fråga den iranska hälsoministerns om hennes uppfattning om den nya influensen – huruvida man ska vara rädd eller inte och om det är anständigt med den tid det tar för vaccinet att bli godkänt i Sverige.  Svaret dröjde länge. Vår utsände hade svårt att avgöra vad som var fram- och baksidan på ministern under slöjan. Han ville inte vara oartig och ställa frågan till baksidan av fru ministern heller. När han så småningom lyckades lista ut var ansiktet borde ligga ställde han sin fråga och fick ett egendomligt svar:

”Den kosmetika som inte når fram till bruden inför bröllopet duger till att sminka den döde med.”

Det var ett djupsinnigt svar, eller hur? Jag har inte riktigt förstått vad svaret betyder men det måste rimligen vara något smart. Hon har väl inte blivit hälsominister utan att vara mycket klok. Vår ohyfsade vaktmästare har som vanligt en kommentar i rockärmen. ” Behöver man vara smart för att bli minister?” Jag tittar oförstående på honom.  ”Jag säger bara en sak”, säger han ”Maria Larsson.”  Vad vaktmästare kan vara ohövliga.

Det finns flera skäl att inte vara rädd. Alla(h) vår migrationsminister t. ex. Han tycker inte att vi ska ge vård till dem som inte förtjänar det. I konsekvensens namn. Vi ska inte vara rädda för att de blir sjuka i den nya influensan och smittar oss andra heller. Det är bara att sätta dem på ett plan. Med blöja, ögonbindel och handfängsel. Och ge dem en stor dos morfin. Ett tu tre är problemet deporterat till Irak. Ministern kan sen blåsa på sin gevärspipa. Och rida mot solnedgången.

Att ge avvisningsoffren morfinspruta strider inte mot ministerns konsekventa uppfattning heller. Narkotika är ju ingen medicin.

Med sådana hälso- och migrationsministrar har man väl ingen anledning att vara rädd för den nya influensan.  Själv har jag dessutom ett alldeles personligt skäl att inte vara rädd för den nya influensan. Jag är en bättrebegagnad noshörning. Den nya svininfluensan  borde inte drabba en gammal noshörning (Fast man kan ju alltid hoppas, skribentens elaka anmärkning).

Lite rädd är man ju, trots allt.




Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu