Archive for the ‘Aktualiteter’ Category

JIMMY THE CAT

torsdag, oktober 22nd, 2009

Vi har en katt i grannskapet som gjort livet surt för många. Han går omkring i trädgårdar folk mödosamt anlagt, och pissar överallt. Kom inte hit! Det här är mina domäner! vill han säga. Vi som betalar amorteringarna på husen, gräver runt i rabatterna och beskär fruktträden har svårt att känna igen oss i kattens budskap. Det luktar mest piss tycker vi.

Kommer det andra hankatter till det han betraktar som sitt revir tar det hus i helsicke. Och nattsömnen blir förstörd. För oss som måste upp på morgonen och gå till jobbet. Jädrans kisse!

Kattskrället jagar även småfåglarna. För det mesta utan framgång. Tack och lov. Det händer dock att han får napp. Och rätt som det är ligger en liten sparv på trappen. När man ska ut och hämta morgontidningen.

”Här har Ni. Tro inte att jag, som äger alla de här trakterna, inte föder mina undersåtar.” Jag har inte lyckats få barnen att förlika sig med kattens budskap. De vägrar numera att gå ut och hämta morgontidningen.

Listan på alla sattyg katten gör är lång. Men det han gör, det gör han mest på nätterna. När mörkret faller på. Och i smyg. Tack och lov. Det finns dock undantag. Som inträffar på våren. Då skriker han högt om nätterna, och slåss med andra hankatter. Allt för att få ett ligg.

Vad katten heter vet vi inte. En lustigkurre till granne ordnar en namntävling. Första pris, en weekend resa till Skånska Ljungbyhed.

Det finns gott om förslag på namn, och på motiveringar. ”Nivea” för att han är fet och dryg. ”Droppen” för att tålamodet är slut, ”Eldis” för att han med sitt ljud får många att koka över, och sist men inte minst ”Jimmy”, efter ordförande Åkesson.

Denna typ av personangrepp tycker jag inte hör hemma på våran gata.

Visserligen påminner kattens eviga pinkande om nämnde herr Åkessons budskap om hur han och hans kumpaner äger Sveariket, men ändå.

Visserligen är han nu – i dessa valtider – mycket högljudd men till skillnad från den okastrerade katten är han ute efter en riksdagsplats och inget sexuellt närmande.

Och visserligen påminner hans attityd mot icke-infödingar om kattens fågeljakt men ändå.

Det finns ju gränser för vad man får driva med. Jag försöker protestera men med föga framgång. Blir hotad av tävlingsarrangören att vinna andra priset. En hel vecka i Ljungbyhed. Skrämd av hotet ger jag med mig. Katten blir omdöpt till Jimmy. Och jag tvår mina händer.

Med snälla! Säg inget om dopceremonin – och absolut inte om det nya namnet – till kattens matte. Hon blir lätt kinkig.



NIHIL LACRIMA CITIUS ARESCIT

tisdag, september 15th, 2009

1976 stod ”Clintan” på toppen av sin karriär. Då spelade han The Outlaw Josey Wales. Är det någon som minns? En fridsam bonde som förvandlas till en hänsynslös hämnare, sedan hans familj massakrerats av nordstatssoldater. Storyn hyllades av många. ”Yttersta beviset på mod.”. Hämndgenren var redan stor bland westernfilmer. Blev ännu större efter den filmen. ”Ge dig inte på det som är mig kärt, för då jäv:ar” Det var nog fler än en som attraherades av budskapet.

Minns Ni grabben som fängslades och satt i bur i flera år. Utan någon som helst rättegång? Han var minderårig när han togs tillfånga. Rättssystemet dömer inte de minderåriga lika hårt. Bland annat för att de anses veta mindre väl. I hans fall tillämpades inget rättssystem. Om han hade gjort något, och om detta något var brottsligt, fick han inte veta. Inte bara han, ingen annan heller. Så är det när någon, med hjälp av sin styrka, åsidosätter rättssystemet.

Det var många som fällde en och annan tår för grabben. Tyckte att det stormakten gjorde var fel. Fel att beröva människor friheten utan att bevisa att de begått brott. Fel att sätta människor i stålburar, oavsett om deras brott vederlagts eller inte. Och fel att behandla barn som tillfångatagna vilddjur. Inte ens om man är stormakt och anser sig vara över lagen.

De tårögda människorna engagerade sig i grabbens öde. Och fick honom ut ur buren. Till slut. Vad han hade gått igenom under fångenskapsåren kunde man dock inte tvätta bort. Han hade blivit av med sin barndom, och sin oskuld. I stålbur. I ett orättfärdigt fängelse. Så mycket för vår demokrati. Känslorna måste ha varit desamma för grabben som för den nämnde Josey Wales. När han kom hem. Och såg sin familj slaktad av nordsstatssoldater.

Och nu poppar Grabben upp igen. I Talibanfästet. Vad han gör där är det ingen som vet. En sak kan vi gissa. Han är inte där för att gå i söndagsskolan precis. Örebros egen Josey Wales?

Det är samma grabb som folk fällde tårar för. Det var ju synd om honom. Men inte nu längre. Han borde ha lärt sig läxan. Hållit sig i skinnet. Tagit jobb i bruket. Spelat innebandy med korplaget. Hyrt en lägenhet och köpt skinnmöbler till den, på avbetalning. Han borde helt enkelt glömma bort att han tillbringade HELA sin ungdom i stålbur i Guantánamobasen.

Det här är inget försvar av hämndideal. Noshörningar ogillar per definition när andra människor tar lagen i egna händer. Andra än noshörningar vill säga. Uppfattningen delas av förenta staternas forna president. Han ogillade också att andra människor tog lagen i egna händer. Andra än han själv vill säga. Bush kanske var en noshörning när jag tänker efter. Hemska tanke.

Det här är inget försvar av det omvända korståget heller. Noshörningar ogillar även religioner, i synnerhet de som tvingas på folk. Självfallet inkluderar ogillandet även Islam. I den mån islam gör anspråk på att gälla för fler än de som tror på den.

Det är ändå svårt att glömma de tårar folk fällt för grabben från Örebro. Antagligen är han sur på Amerikaner. Och vill ge igen. Men här går gränsen. För att folk ska fälla tårar för en måste man vara, och förbli offer. Sveriges svar på Clint Eastwood / Josey Wales får skylla sig själv. Att han – kanske – försöker hämnas sin förlorade ungdom är inte rumsrent. Tårarna har nu torkat. Och det ganska fort. Nihil lacrima citius arescit. ”Inget torkar fortare än en tår”. Undrar om vi intog samma attityd mot Clintan. När han spelade Josey Wales. Och hämnades på dem som hade dödat hans familj.


CHRISTO & TUNNELBANEBRANDEN

söndag, september 6th, 2009

En vandring längs med Strandvägen är alltid uppfriskande. Glada människor, pälsburna hundförare, båtar i alla färger och former. Och så anrika möbelaffärer. Att avslutas med ett besök hos släktingarna på Djurgården, eller med att ta del av svågerpolitiken på den kungliga Dramaten.

Överraskningsmoment finns det också att tillgå. För de som söker spänning i livet. Igår t ex. Det stod bortåt fyra hundra svenska ungdomar längs med vägen, och höll i en jättelång banderoll, eller flagga, eller vad det nu var för tygstycke.

Vladimirov Javacheff är i farten igen tänkte jag. Ni vet. Han som går under artistnamnet Christo och har pippi på att klä in saker i tyg. Empire State Building t ex. Men det var två saker som inte stämde. Dels var tyget grönt och han brukar använda vitt, och dels hade tidningar inte skrivit ett ord om att Christo intar Stockholm. Han är ju en världsartist.

Det kanske är jag som missat nyheten totalt tänkte jag men så var inte fallet. Under ”down shifting”-perioden skaffade jag mig vanan att konsumera nyhetsmedierna till max. Och vanan lever kvar. Därför borde jag ha sett om det stod någonting om Christo.

Vid skymningen var vandringen över. Med spontan ändring i programmet, inspirerad av dagens ovanliga händelse. I stället för Dramaten besöktes Operan. Dans med musik därtill. Båda av hög klass. I det sista stycket var dock omvänd ordning. Det blev violinmusik med dans därtill. Med Vilde Frang som trollband publiken, och orkestern, och dansarna, och noshörningarna.

Stycket handlade om grönsaker, vilket ånyo fick mig  tänka på de gröna gubbarna. Nyfikenheten tog över. Väl hemma försökte jag – via tidningars nätupplaga – ta reda på vad det var för ungdomar med grön banderoll som kantade Strandvägen. Jag hittade allt om militären som är beredd på anfall från svininfluensan. Om en laddare som måste ha orsakat branden i tunnelbanan. Om Carl Bildts missnöje med EU-toppmötet. Om rödgrönt lyft mot det okända. Om Fuglesang som spelar schack. Om Förbifart Stockholms vara eller icke vara. Om misshandelsfall i Skåne. Om Khaddafi som ritat en sportbil (det är han och Koenigsegg, skribentens anmärkning). Om anlagd brand i en skola. Och så förstås om Zlatans mirakel som räddade lite av Sveriges VM-drömmar. Om episoden på Strandvägen fanns det en rad. Några ungdomar protesterade mot presidentvalet i Iran. I samband med EU-toppmötet. I pappersupplagorna idag fanns inte ens den raden.

Jag vet fortfarande inte vilka dessa ungdomar var, vad det var för en konstnärlig installation de hade åstadkommit och varför. Personligen skulle den kunskapen intressera mig mer än Fuglesangs schackspel, men vad vet jag. De fina tidningarnas chefsredaktörer vet säkert bäst. Vilka nyheter som är nyheter. Och vilka som inte är det.




KVINNLIG MINISTER OCH NY INFLUENSA

torsdag, september 3rd, 2009

Är du rädd för den nya influensan?” frågade tidningen. ”Är jag rädd?” frågade jag mig. ”Jag vet inte!” var svaret. Ett svar som delades av en tredjedel av de som hade bemödat sig att svara.

Egentligen borde ingen vara rädd. Av två skäl:

1. Det nya vaccinet kommer att bli godkänt i Sverige vilket år som helst. Om inte bäst-före-datumet går ut före godkännandet förstås.

2. Iran har fått en kvinnlig hälsominister. Den första kvinnliga ministern sedan 1979.

Jag bad vår Irankorrespondent att fråga den iranska hälsoministerns om hennes uppfattning om den nya influensen – huruvida man ska vara rädd eller inte och om det är anständigt med den tid det tar för vaccinet att bli godkänt i Sverige.  Svaret dröjde länge. Vår utsände hade svårt att avgöra vad som var fram- och baksidan på ministern under slöjan. Han ville inte vara oartig och ställa frågan till baksidan av fru ministern heller. När han så småningom lyckades lista ut var ansiktet borde ligga ställde han sin fråga och fick ett egendomligt svar:

”Den kosmetika som inte når fram till bruden inför bröllopet duger till att sminka den döde med.”

Det var ett djupsinnigt svar, eller hur? Jag har inte riktigt förstått vad svaret betyder men det måste rimligen vara något smart. Hon har väl inte blivit hälsominister utan att vara mycket klok. Vår ohyfsade vaktmästare har som vanligt en kommentar i rockärmen. ” Behöver man vara smart för att bli minister?” Jag tittar oförstående på honom.  ”Jag säger bara en sak”, säger han ”Maria Larsson.”  Vad vaktmästare kan vara ohövliga.

Det finns flera skäl att inte vara rädd. Alla(h) vår migrationsminister t. ex. Han tycker inte att vi ska ge vård till dem som inte förtjänar det. I konsekvensens namn. Vi ska inte vara rädda för att de blir sjuka i den nya influensan och smittar oss andra heller. Det är bara att sätta dem på ett plan. Med blöja, ögonbindel och handfängsel. Och ge dem en stor dos morfin. Ett tu tre är problemet deporterat till Irak. Ministern kan sen blåsa på sin gevärspipa. Och rida mot solnedgången.

Att ge avvisningsoffren morfinspruta strider inte mot ministerns konsekventa uppfattning heller. Narkotika är ju ingen medicin.

Med sådana hälso- och migrationsministrar har man väl ingen anledning att vara rädd för den nya influensan.  Själv har jag dessutom ett alldeles personligt skäl att inte vara rädd för den nya influensan. Jag är en bättrebegagnad noshörning. Den nya svininfluensan  borde inte drabba en gammal noshörning (Fast man kan ju alltid hoppas, skribentens elaka anmärkning).

Lite rädd är man ju, trots allt.



KOLOSSALA PJÄSER

fredag, augusti 28th, 2009

Man får börja gömma tidningarna för fru P. Hennes aktiviteter kring olika ämnen börjar bli besvärliga. Fru P är en av noshörningspensionatets städse närvarande gäster. Häromdan hade hon en massa synpunkter på debatten om organhandel. Det tog oss en lång stund att rätta till alla hennes vanföreställningar.

Knappt har man ridit ut stormen om organhandel förrän hon kommer dragandes med en ny tidning. Innehållande en nyhet om att amerikaner håller på att ta fram något som heter ”Kolossal penetrationspjäs”. Till Fru P:s stora besvikelse visar det sig att det nämnda föremålet i själva verket är en bomb. En bomb som amerikaner utvecklar. Med syfte att skrämma Irans självutnämnde president.

Irans president och USAs tidigare president George W Bush har en sak gemensamt. De är båda begåvade med en väldigt måttligt mängd förstånd. Men inte nog med det. Båda har de utropat sig till presidenter i respektive land utan att ha tillräcklig majoritet bakom sig. När Bush vann över Miljöknutten Al Gore hade han i själva verket fått färre antal röster än vad Al Gore hade fått. Hur det nu är möjligt, men inlands-amerikaner tycks inte vara så aktiva vid val och sånt. Det kräver för mycket tankemöda helt enkelt.

Hur det nu är har den ene presidenten utvecklat en jättebomb för att skrämma den andre presidenten. Storleken tycks ha betydelse i detta fall. Åtminstone om man litar på det amerikanska försvaret. Jag förstår hur de har resonerat. Den Iranska presidenten ligger på knä, något framåtböjd fem gånger om dagen. Han hamnar i ett – minst sagt – utsatt läge. Borde vara rädd för Kolossala penetrationspjäser.

Initierade källor har dock sagt mig att fenomenet saknar önskad effekt. Enligt dessa källor är den nämnde presidenten inte ett dugg rädd för kolossala pjäser av slikt slag. Uppgiftslämnarna förklarar dock inte vadan denna brist på rädsla. Vi har bara spekulationer att tillgå. Antingen ger övning färdighet eller så har han sin tro att falla tillbaka på. Och med tro kan man förflytta berg, som bekant. En och annan kolossal pjäs borde inte vara mycket att komma med. Inte ens om den kommer från stormakter.

Förra veckan hade noshörningspensionatet en praktikant som normalt arbetar i Piteå kommun. Efter att ha läst dessa rader lovade hon att åka hem till Piteå och ha mycket tro. Om man nu kan flytta berg med tro. Det tog lång tid att förklara för praktikanten att det berg som avses inte är Mats Berg, den nya kommunchefen. Ungefär lika lång tid som det tog att förklara för fru P att det den Kolossala-penetrationspjäs-artikeln handlade om, var en enkel bomb och inget annat.

Varför drabbas noshörningspensionatet jämt av dessa trögfattade typer? ” Kaka söker maka” säger vår elake vaktmästare.



KORSTÅG & KORSDRAG

tisdag, augusti 25th, 2009

Korstågen innehåller ett stort mått av romantiserande, glorifierande, och ideologiserande.

Skalar man bort dessa från det mänskliga psyket blir inte mycket kvar. Bara de basala bedrifterna. Strävan efter makt, och fast- och lös egendom. I de flesta fall.  Oavsett om man är Normand, Toulousienne, Bysantiner, Arab, Turk, tempelriddare eller påvligt sändebud. Så var det under korstågen. Varje grupp hade sin agenda. Allianser ingicks kors och tvärs. Alla mot en och en mot alla. Beroende på var det fanns mest att hämta för tillfället.

Vår nye vaktmästare är road av mitt resonemang. Enligt honom gör människan sällan något som inte gagnar hennes egna intressen. Jag blir förvånad när han håller med mig, vår nye vaktmästare. Han som jämt säger emot annars. Han är en gåva från arbetsförmedlingen. Synd att jag inte betalar någon lön till honom annars skulle han kunna få löneavdrag för sin uppkäftighet. Häromdan t ex. Jag höll låda. Försökte – efter god förebild – dela människosläktet i män och kvinnor. Det tyckte han inte om. Var på den skalan placerar du Gudrun Schyman då, frågade han. Vad är det för konstig fråga? Gudrun är själva feminismens förgrundsgestalt. Kan man bli mer kvinna, undrade jag lite surt. Vaktmästaren svarade med att ifrågasätta min synförmåga. Höjden av fräckhet. Jag blir galen på honom. Han är banne mig mindre politiskt korrekt än Hillegren. Ni vet, åklagaren som hade mage att kräva bevis för att fälla någon för våldtäkt.

Till råga på allt har han egna teorier. (Alltså vaktmästaren och inte Hillegren, skribentens anmärkning) Vilka hans teorier är vet jag inte och vill inte veta heller. Men tror ni att det bekommer vår käre vaktmästare? Inte då! Han ger luft åt sin uppfattning i alla fall.

Nittioprocent av människor hör till kategorin kuvade säger han. Män som kvinnor. De gör som de blir tillsagda, kväser sina egna känslor och lever livet tills det tar slut. Resterande tioprocenten är dominanta av naturen. De är starka, rika, och mäktiga. Eller också strävar de efter att bli det. Alltså borde människosläktet delas i de ambitiösa, och de andra.

Hälften av de ambitiösa klassas som män, och hälften som kvinnor. De slåss alla och var för sig. Slåss för egen vinning. Och i den kampen hittar de tillfälliga bundsförvanter. Just nu har några av de fördel av att föra kvinnokampen. Framgångsrikt. De kämpar inte så mycket för kvinnans rätt till att göra värnplikt. Och för kvinnans rätt till att våga vara kvinna, älska man och barn, ta hand om sin familj och ändå vara en värdig människa. De kämpar inte så mycket för sina fattiga systrar i Asien eller Afrika heller. Kampen handlar mest om kvoterade styrelseplatser.

Nu är det ett gäng gubbar som insett hur framgångsrikt konceptet är. Och hur dessa kvinnor har vunnit terräng på männens bekostnad. Karlarna vill inte vara sämre. De börjar prata manlighet och bildar mansgrupper. För att vinna tillbaka sina privilegier, och utverka nya fördelar.

Dessa män tillhör också kategorin ”tioprocent”. På samma sätt som kvinnorna gör det. Likheten med lycksökarna under korstågens tid är slående. Så säger vår nye vaktmästare. Själv tar jag naturligtvis avstånd från hans uttalande.  Han har ju korsdrag i skallen och jag vill vara politisk korrekt.

DAGS ATT BRYTA VÅGEN?

söndag, augusti 23rd, 2009

Varje folk har den regering de förtjänar”, sägs det. Ibland vill man inte tro på detta. Jag menar, det må vara hur det vill med det Iranska folket men inte kan det vara så illa att de förtjänar sin president Ahmadinejad. Detsamma gäller Israeler och herr überminister Avigsidor Leiberman. Nu är SD på väg in i riksdag och det som vågmästare. Samma sak borde rimligen gälla svenskarna och ordförande Åkesson. Är han vad man förtjänar?

Säga vad man vill om herr Åkesson men det är en envis en. Har lyckats flytta sitt parti från bakgatorna i Skåne till riksdagsporten. Och kanske till och med innanför portarna. Inshalla! Han måste snart tas på allvar. Karln kanske har något vettigt att säga (på gränsen till ironi, skribentens anmärkning).

En av mina bekanta, en typisk professor-wannabe får i uppdrag att studera och analysera herr Åkessons tankar, formulerade i partiprogrammet. Det är med andra ord dags att rensa luften i Sverige. Ingen negligering längre, och inget tisslande och tasslande. Raka rör och kalla fakta, Amen.

Här kommer min bekants färdiga rapport, med citat och analys. Oavkortat. Noshörningen tar inget ansvar för innehållet. Ansvaret får delas lika mellan ordförande Åkesson och min bekant.

Skärpa villkoren för svenskt medborgarskap. Ett grundkrav ska vara att man levt i Sverige permanent och laglydigt under lång tid, att man behärskar svenska språket i tal och skrift, samt har tagit till sig den svenska kulturen.”

Analys: God ambition! Borde gälla även de som är födda i Sverige. Risk finns dock i så fall att merparten av SD:s anhängare utvisas eftersom de inte uppfyller kraven.


Kraftigt skärpa straffen för djurplågeri och kriminalisera sexuella övergrepp mot djur. Alla former av religiös ritualslakt skall vara förbjuden.”

Analys: Normala partier beskylls ofta för att värna om sina anhängares särintressen. Utgår dock ifrån att Detta punkt i SD:s program inte tillkommit av det skälet.


Stärka den svenska kulturen och identiteten, motverka framväxten av en europeisk enhetsstat och hålla Sverige utanför EMU och Nato.”

Analys: Rustica progenie semper villana fuit.


Att arrangerande av tvångsäktenskap, som är vanligt förekommande inom vissa invandrargrupper, skall motarbetas och bestraffas.”

Analys: Detsamma gäller när föräldrar och andra lägger sig i vilka ska giftas med vilka. T ex när riksdagen måste uttala sig om Madeliene får gifta sig med sin käraste eller inte.

Slutsats och rekommendationer: Ett sätt att rensa luften i Stockholm är att skicka ordförande Åkesson och hans anhang till Norge. De har väldigt ren luft i norska fjäll. Lite föroreningar tål de således. Herr Åkesson är dessutom född på Norges nationaldag så det passar bra.

För att undvika onödig diskussion poängteras än en gång att noshörningen inte tar ansvar för den okläckta professorns grumliga tankar.

HÖGHASTIGHETS BULLDOZER

fredag, augusti 21st, 2009

Det lär råda ett missförstånd mellan två av noshörningspensionatets eminenta gäster. Fru P, som med sina åttio år har varit ensamstående i nära på ett halvsekel, fick upp ögonen för Aftonbladets artikel om organhandel. Döm hennes besvikelse när den andra stammisen på pensionatet herr überminister Lieberman anförde att att anklagelserna är fullständigt grundlösa. Och beklagade att svenska UD inte ingriper mot anklagelserna  om israelisk organhandel.

Fru P som såg sina drömmar om ett nytt organ grusas tyckte att det var dålig stil av herr Lieberman att bli så upprörd över anklagelser om organhandel. Och att förneka förekomsten av detsamma. Det kan inte stämma sa fru P.  Ellos har flera sidor med annosner rörande organhandel i sin katalog och ingen tycks ta  illa vid sig. Menar nämnde herr Lieberman att Elloskatalogen inte får förekomma i Israel? Brott mot yttrandefriheten i så fall.

Vår nye vaktmästare som är en begåvad ung man förklarar för fru P att den organhandel man pratar om inte är detsamma som den organhandel som Ellos idkar. Varsebliven  sitt misstag rodnar fru P och försöker släta över sitt raseriutbrott. Delvis  genom att understödja herr Liebermans krav på att svenska regeringen borde ingripa mot Aftonbladet. Herr Lieberman är plötsligt – i fru Ps ögon – en snällman. ( Han borde rent av heta Snellman, skribentens onödiga anmärkning). I sin iver att gottgöra sitt misstag föreslår fru P att herr Reinfeldt – i egenskap av landets statsminister – bör ta i med hårdhandskarna. Kanske rent av följa sina Israeliska kollegors goda förebilder och med hjälp av bulldozer riva byggnaden där Aftonbladet är inhyst. Väl medveten om att i det tumult som kommer att uppstå kan lite skador och organförluster förekomma. Blir det någon organ från någon av de yngre manliga medarbetare i Aftonbladet över kan man som tack för förslaget skicka det till fru P, tycker hon lite försynt.

Samtalet vid middagsbordet börjar kännas mindre lustigt. Bland annat för att middagen ikväll består av ugnsbakad falukorv. Hur går det med den svenskahöghastighetstågsutredningen förresten? Frågar jag apropå ingenting. Vaktmästaren försöker hjälpa undertecknad att byta samtalsämne. Jo vars! säger han. Några mindrevetande miljönissar ville ha det, och några mindrevetande transportkunniga, och några mindrevetande samhällsekonomer, och några mindrevetande framtidsforskare, typ. Men en lärd professor och hans medhjälpare har sett till att svenska folket inte gått i den fällan. De skriver i sin debattartikel i tidningen att det är usch och fy med höghastighetståg. Dels för att utsläppsminskningen är mindre än vad man trott (och med tro kan man flytta berg, noshörningens egenhändiga anmärkning) och dels för att projektet inte lönar sig enligt de beräkningsmetoder som en del av forskarvärlden använder sig utav.

Fru P hakar på. Visst. På dem bara. Slösa miljarder av landets resurser på att bygga tågvägar när man kan cykla. Visserligen tar det tre timmar till Hamburg med tåget medan cykeln skulle kräva tolv dagar men ändå. Vem vill till Hamburg? Öl tillverkas även i Gamla stan. Och för miljön är det bäst med lokala produkter. Dessutom kan höga hastigheter skada de inre organen. Det visste man redan när ångloken kom till.

De miljarderna kan man satsa på att tillverka grävskopor tycker fru P. Och riva alla tidningar som skriver något ofördelaktigt om den snälle herr Lieberman, eller om bil- och flygindustrin för den delen.

Blir det något organ över i den tumult som uppstår under rivningsprocessen vill fru P att man inte glömmer henne.


SESSOR OCH DET FRIA ORDET

onsdag, augusti 12th, 2009

Det verkar som om noshörningspensionatet har fått en ny gäst. En som heter Fru Hammargren och är en aktad journalist. Fru Hammargren har fått Publicistklubbens stora pris. För sin bevakning av Mellanöstern. Man måste vara stor för att få stora publicistpriset.

Hon är dessutom något av ett under. En högerjournalist som är vänstervriden. Typ Göran Skytte fast tvärtom. Fru Hammargren är för det fria ordet. Bara hon får säga det själv. I dagens nummer av svenskan läser man att hon har stängt av kommentarfunktionen till sin artikel/blogg.

…..Eftersom blogginlägg som handlar om exempelvis Iran, islam, Irak och Israel/Palestina brukar framkalla somliga kommentarer som inte lever upp till SvD:s publiceringskrav, måste jag dessvärre stänga kommentarfunktionen.”

Att sätta sig så där till doms över populasen. Är det bra det? När man väl läser i olika debattsammanhang vilka påhopp hon genomlider blir det lättare att förstå henne. Det är för henne ungefär som för stackars diktatorer. Lämnar man ordet fritt kan de missnöjda säga vad som helst. Till och med anklaga makthavarna för våldtäkt i fängelser.

Å andra sidan. Jag är säker på att fru Hammargern kan visa en uppsjö av mindre hedervärda ord hon har fått på kommentarsidan. Ord som inte platsar i tidningen, och inte någon annanstans heller.

Gör hon rätt att stänga av kommentarfunktionen? Vad som är rätt och fel är svårt att avgöra. En stackars noshörning kan bli förvirrad för mindre.

Det var inte så länge sen vi fick höra att regeringen hade satt in ett extrasammanträde. Det första man tänkte på var att detta måste vara en viktig fråga. I klass med den ekonomiska krisen som har gått överstyr. Eller att Kalle Olsson från Ö-vik som har dragit sig ur SAAB affären. Eller Israel som ska bomba Iran. (Irans president behöver Israel inte bomba i alla fall. Han är ju redan bombad, skribentens anmärkning).

Men det extrainsatta sammanträdet är med anledning av prinsessan Madeleines förlovning. Det här med Madeleines äktenskap är som med det fria ordet. Regeringen måste tycka till om det. Och så klandrar man en del kulturer för att föräldrarna lägger sig i barnens kärleksliv. I detta fall är det inte bara föräldrarna utan hela regeringen som ska lägga sig i. Av moraliska skäl? Mycket moral är det, nästan dubbelt så mycket. Det är med det fria ordet som med Madeleines äktenskap.

Är det rätt att klanka ner på föräldrar som lägger sig i barnens kärleksliv när en hel regering lägger sig i Madeleines kärleksliv? Vad som är rätt och fel är svårt att avgöra. En stackars noshörning kan bli förvirrad för mindre.

Och. Vad är det regeringen ska ta ställning till? Min bisittare idag är en ung gymnasist. Hon har en teori. Regeringen har till uppgift att säkerställa kungaättens fortbestånd. Kandidatens färdigheter inom det området ska vidimeras för att regeringen skall lämna sitt samtycke. Jag vet inte om min unge kamrats teori stämmer, men om det gör det föreslår jag att en expert tillsätts för att utreda frågan. Jag har till och med förslag på en  kandidat. Statsministerns förra statssekreterare, Ulrica Schenström.

Jag tycker att regeringen bör, efter fru Schenströms godkännande acceptera Madeleines val av livskamrat, fast på villkoret att han läser Kanot-Arnes bok först, från pärm till pärm. Manlighet är inte bara att sätta barn till världen och vinna världsmästerskap i kanot. Man måste även kunna gråta ut och gå till huvudskrynklare om det så krävs. Fast att säga sin mening, det ska man akta sig för. Då kan fru Hammargren stänga av funktionen.




PETER DEN GANSKA STORE

söndag, augusti 9th, 2009

Översvämningsvågen sköljde över den lilla byn i Ryssland. Människor, hem och bohag hamnade i vattnet.  Allt i en salig röra. En av de första som drabbades var byns självutnämnde ledare. Peter den ganska store.  Han kallades så för att han hade Peter den store som förebild.  Det sägs om Peter att inte ens  när Peter låg i vattenmassorna och kämpade för sitt liv glömde han sitt ledarskap. Han  lyfte ena handen i luften och skrek allt vad han orkade: ”Följ efter mig kamrater!”

Många riksdagsledamöter har lämnat riksdagen i förtid. Bortåt 10%. Det blir nästan 25 personer. Det är mycket det. Tjugofem duktiga människor lämnar Riksdagen, och svenska folket går miste om deras kompetens. (på gränsen till ironi, skribentens anmärkning!) De flesta har åberopat brist på möjlighet till påverkan som det främsta skälet.

Som riksdagsledamot får du inte ha eget tycke. Du måste följa partiets uppfattning. Det är ju trots allt partiets mandat du sitter på. Inte ditt eget fläsk.  Är det inte en fara för demokratin att alla måste tänka lika inom ett parti? Alltså. De behöver inte tänka lika men rösta lika bör de. Kallas för partipiskan.

Det finns ändå enorma besparingspotential i fenomenet. Det ska man inte bortse ifrån. Tänk själva! Om alla inom partiet ska rösta samma sak räcker det med en representant per parti. 7 riksdagsledamöter i stället för 249.

Varje riksdagsledamot får c:a 50 000 kronor i månadslön. Därtill kommer traktamenten och reseersättning. Ob-tillägg tror jag inte att de har. När riksdagsledamöter slutar får de en garantilön på ca en halvmiljon kronor det första året. Om de suttit mer än sex år får de fortsatt inkomstgaranti. Riksdagsledamöterna får också pension vid fyllda 65 från riksdagen om de suttit i minst sex år och har fyllt 50 när de slutar. Hur stor inkomstgarantin är beror på hur länge de suttit och vilka andra inkomster de har.

Jag tar hjälp av en matematiklärare och kommer fram till en årlig kostnad för Sverige på 650 miljoner kronor. I löner och pensioner till riksdagsmän. Om vi antar att för varje aktiv är det enkom två föredettingar som arvoderas. Därtill kommer kostnader för kansliet, hyror, representation och andra utgifter. Enligt matematikläraren blir sju tvåhundrafyrtioniondedelar av beloppet 20 miljoner kronor. Besparingen har ett årligt värde på minst 630 miljoner kronor.

Snälla staten. Kan jag få en årlig provision på 1% av det belopp jag har just sparat åt er?

Min matematikervän har invändningar. Han är en fena på matte men sämre på språk. Läser tidningen På lätt Svenska. Källan till hans samhällskunskaper. Där står det minsann hur det ska vara. Och varför.  Han citerar: ”Sverige har demokrati. Demokrati betyder att folk bestämmer. Det innebär att folket väljer vilka som ska styra landet. För att det ska fungera måste det finnas olika partier att rösta på.

Tidningen må heta På lätt svenska. Min pollett vill inte trilla ner i alla fall. Vari består kontradiktionen? Man kan visst ha partier i mitt förslag. Det räcker dock att varje parti får en representant i riksdag. Med proportionell rösträtt. I proportion till vad partiet har fått i rösttal i det senaste valet.

Asch. Du fattar ingenting säger min vän och går sin väg. Själv grubblar jag vidare. Alla riksdagspolitiker som slutar slutar inte för att de måste rösta som partiet. En del slutar av andra skäl. Och då menar jag inte ekonomin. En och annan tycker att ”kommunlapolitik är som att spela hockey medan riksdagsarbete är som att delta i ett seminarium.” För oss icke-hockyfrälsta är liknelsen svårförståelig men det finns säkert de som vet precis hur han (för det var en han) kände sig.

Priset tar dock en brottsmålsadvokat med en kort sejour i riksdag. Han säger att hans uppgift var att få ett regimskifte till stånd och det har han lyckats med. Han kan således lämna riksdagen med gott samvete. Av någon anledning kom jag att tänka på den självutnämnde byledaren Peter. Han med översvämningen Ni vet. ”Följ mig kamrater!”



Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu