Archive for the ‘Samtida sagor’ Category

Trollkarlen från Rosenbad 2

måndag, september 7th, 2009

…….fortsättning……….

I förra avsnittet nådde våra hjältar konsensus. Trollkarlen från Rosenbad hade sagt att han skulle uppfylla fyra av de åtta önskningar de hade framfört. Det beslutades att de gemensamt skulle enas kring vilka fyra som var viktigast. Roboten kallade till Riksting. Och nu till dagens avsnitt:

- Scen 4. Ett ännu större sammanträdesrum. I rummet sitter berättelsens fyra hjältar. Det har pågått en animerad diskussion om huruvida önskningarna skulle frikopplas från individer eller inte. Följande står att läsa på den svarta tavlan (Det heter faktiskt White Board numera, skribentens anmärkning)

1. Arbete åt folket

2. Ett hjärta till mig

3. Biobränsle till envar

4. Tillbaka till Norrland

5. Obligatorisk sexualundervisning

6. Mod

7. Vårdnadsbidrag till alla

8. En hjärna till mig

Alla fyra sitter och skriver ner sina röster. Det har beslutats att var och en får rösta på  två  önskningar de anser vara viktigast. Och det i en sluten omröstning. Vidare ska punkterna 2 och 8 preciseras med adressat. För att undvika missuppfattning. Detsamma borde gälla punkterna 4 och 6 men de bedömdes vara av allmänintresse.

- Scen 5. Fortfarande samma rum fast med lite mer Causual style. Resultatet av den slutna omröstningen har räknats men inte lett någonvart. Varje punkt har nämligen fått en röst. Roboten, i kraft av sin kraft gör gällande att punkten ”Arbete åt folket.” kommer att gälla.  Kvar står tre punkter att välja. Punkterna 3, 7 och 4 slåss samman i ett innovativt förslag. ”Vårdnadsbidrag till alla som bor i Norrland och som använder biobränsle.” Den lilla flickan blir så glad över kompromissen att hon pussar lejonet och fågelskrämman passionerat (allt för att få lite passion med i manuset, skribentens anmärkning). Punkten godkänns med stor majoritet. Sexualundervisning anses vara av annan dignitet än de andra punkterna. Inte för att det är mindre viktigt utan för att de flesta anses behärska det ämnet. För en del som det enda ämne de behärskar. Punkten faller således bort från agendan. Resan härifrån blir något svårare. Att välja bort något av mod, hjärta och hjärna är ingen lätt uppgift. Mod behövs för att försvara nationen, hjärta för att ha empati och hjärna för att hmmm. Ja just det! Mötet enas och ajournerar sig.

- Scen 6. En petition med följande fyra önskningar överlämnas till den stora anden, Trollkarlen från Rosenbad.

· Arbete åt folket

· Ett hjärta till mig (signerad roboten för att det inte ska hamna fel)

· Vårdnadsbidrag till alla som bor i Norrland och som använder biobränsle

· Mod (signerat lejonet, dito)

Trollkarlen tar emot petitionen med värdig min. Kastar ett öga på det och säger med djup klang i rösten: ”Jag lovar att uppfylla era önskningar fast först efter nästa val.” Och med dessa ord ekandes i rummet försvinner hans gestalt bort mot solnedgången.



Trollkarlen från Rosenbad 1

lördag, september 5th, 2009

Tredje gången gillt säger de som förstår sig på saker och ting. Och tredje gången gillt säger jag som bara är en noshörning. Detta är mitt tredje försök att skriva filmmanus. Borde få den där förbannade oscarstatyn någon gång.

Jag har vidtagit mått och steg för att säkerställa vinsten denna gång, Idéen kom från början från en journalistvän jag hade. Han tyckte att jag borde skriva kortare, mera spännande, lättfattligare, och helst i bilder. Då skulle mina läsare hänga med i kringelikrokarna i min hjärna.  Och jag skulle belönas rikligt. Förslagsvis med en oscarstaty.

Det bidde inte så och jag sa upp – i vredesmod – bekantskapen med min journalistvän. Men nu har vi blivit sams igen. Och jag fått flera goda råd av denne. Jag kommer inte att försöka mig på att finna nya berättelser. Ska hålla mig till sånt folk känner igen. Sånt som appellerar till deras själar. Göra ”covers” på gamla berättelser så att säga. Möjligen kan händelseförloppet sättas i en samtida kontext. Typ Gustav den tredje med bakåtslickat hår, solglasögon och läderbrallor. Ja, ni fattar. Jag ska dessutom använda mig av kända skådisar. Och ha med scener med inslag av sex, kärlek, och spänning. Håll tillgodo:

- Scen 1. Ett stort sammanträdesrum. I rummet sitter berättelsens fyra karaktärer. En robot, en fågelskrämma, ett lejon och en vilsen flicka. Det finns inga fler i rummet men en stor trollkarls ande – spelad av Max von Sydow – svävar i rummet.Alla sitter och ser uttråkade ut. Roboten föreslår en ny lek. För att muntra upp tillställningen. Var och en av oss ska önska sig något. Något den saknar mest. Sen ska vi be. Till den stora anden. Som ska se till att vi får vad vi önskar. Fågelskrämman protesterar. Det är själviskt att önska sig själv saker. Vi får inte glömma de vi betjänar. Ska vi önska något ska det vara för dem. Diskussion uppstår. Med tumult, och lite handgemäng därefter. Kompromissförslaget kommer som vanligt från lejonet. Vi kan önska oss två saker var. En för oss och en för de vi betjänar.

- Scen 2. Kompromissförslaget tycks fått gehör hos alla. Roboten får börja. Med styrkans rätt. Han talar kort och koncist. ”Jag önskar arbete åt folket och ett hjärta åt mig.” Näst på tur står lillflickan. Damerna (nästan) först. ”Jag önskar mig tillbaka till Norrland, och biobränsle till envar.” Lejonet önskar obligatorisk sexualundervisning till alla, särskilt nunnor och muslimer. Till sig själv önskar han mod. Slutligen kommer turen till fågelskrämman. Han harklar sig några gånger och skrapar med foten. Till slut klämmer han ur sig sitt hjärtas mening” Jag skulle bra gärna vilja ha vårdnadsbidrag till alla och en pytteliten hjärna till mig själv.”

- Scen 3. Rummet är höljt i tystnad (visst var det skönlitterärt skrivet? Skribentens anmärkning). Det råder en tung stämning över församlingen. Symboliserad av bilder på Christian von Koenigsegg på väggen. Von Sydows djupa stämma bryter  tystnaden. ”Jag är inte döden! ” Sen kommer en klädsam paus. Jag är trollkarlen från Rosenbad. Ni ska få fyra av era åtta önskningar uppfyllda. Välj dem noga. Det finns ingen återvändo.” Alla ser förskräckta ut. Särskilt lejonet. Tumult bryter ut på nytt. Alla pratar i mun på varandra. (Fritt efter Woody Allan, skribentens anmärkning).  Är detta sant? Var det verkligen någon som talade? Kommer våra önskningar att gå i uppfyllelse? Några av de i alla fall? Måste vi välja? Vad ska vi prioritera i så fall? Roboten ryter till. Med en lånad fras. ”Någon jäv:a ordning ska det vara. Även hos oss.” Det blir ordning i rummet. Med en gång. Alla räcker upp handen för att tala. Och – tro’t eller ej – låter de andra tala till punkt. Så småningom kommer man fram till ett gemensamt beslut. Att enas kring vilka önskningar som ska framföras till trollkarlen. I ett rådslag. Rikstinget!

….Fortsättning följer…..

Valvaka hos SD

söndag, juni 7th, 2009

Man ska inte ge upp. Allt kan gå vägen. Inshalla. Det har jag lärt mig av Herr Lagerbäck. Han ger aldrig upp. Och inte sviker han sina principer heller. I hans principer ingår att vara snäll. Han har uppfostrat sina lagpojkar i samma anda. Hans pojkar – dvs svenska landslaget i fotboll – är snälla. De slår aldrig någon.

Herr Lagerbäck skiljer sig på en punkt från Groucho Marx. Om Lagerbäcks principer inte duger han har inga andra.

Lagerbäck ger aldrig upp. Det kan man inte ta ifrån honom. Möjligen ta efter honom. Och det ska jag göra. Alltså ta efter honom. Jag har nämligen gjort  ett tappert försök att skriva filmmanus. Efter rådet av en före detta kompis i mediebranschen. Kompisen lovade mig  nästan en oscarsstaty för bästa manus. Eller åtminstone en text som är lättare att ta till sig. Det blev inget med någotdera. Jag ger dock inte upp. Gör ett försök till. Efter god Lagerbäckiansk förebild. Mitt nya manus handlar inte om Sveriges förlust i fotboll. Utan om Sverigedemokraternas förlust i EU-val. Det blev nio scener. Svårt med tvåsiffriga tal. Håll till godo:

Scen nummer ett Ordförande Åkesson sänks ner i salen, sittandes på ett moln. Vajrarna som håller ihop honom – med molnen – är välgömda.

Scen nummer två Ordförande Åkessons nedkomst fullbordas. I bakgrunden sjunger Sven-Olof -vad han nu heter- en ljuvlig serenad, Med sin ljusa och klara stämma.

I scen nummer tre påbjuder ordförande Åkesson tystnad. Genom att höja en utsträckt högerhand på klassisk maner. För att undvika allt missförstånd har han ingen mustasch.

Scenerna fyra, fem och sex visar samma pose. Det är svårt att få tyst på exalterade massor. Musiken kommer till ordförande Åkessons undsättning. Melodin är svårt att återge med refrängen är: Kolla där går snubbarna som sysslar med retorik, STOP! Vaa? Håll Käften! YEAH! Jag känner dom och dom ska guida mej så ja blir rik, STOP! Vaa? Håll Käften! YEAH!

Det är bra musik. Av rapparen Fronda feat OB-1. I någon förvrängd tappning. För att inte bli osams med rapparvärlden gör jag nu reklam för musiken. Köp gärna skivan eller, om du inte rädd för ipredmannen ladda ner den. Och efter reklampausen återgår vi till storyn.

Scen nummer sju utgörs av en svart ruta. Med musik av Josef Haydn till. Ordförande Åkessons engagerade tal är inte ämnat för oinvigda öron.

Scen nummer åtta visar en moloken församling. Det gick inte särsklit bra i EU-valet. Trots massornas massiva stöd. Massorna. Det är två rysskor, två finländare, fyra skåningar och en tyskättling från Estland. Flera av de har sin övervakare med sig. Övervakarna deltar inte aktivt i den ledsamma ceremonin.

Scen nummer nio visar hur ordförande Åkesson försvinner mot solnedgången. Ridande på en äkta skånsk gris.

Sådär ja. Ännu ett mästerverk har sett dagens ljus. Förra gången förutspåddes jag en oscarstaty för bästa filmmanus. Det bidde inget med det men den här gången blir det väl. Inshalla!

Billyktingbarn

lördag, maj 30th, 2009

En del av världen är lat. Den vill inte läsa text. Behöver bilder. Enkla bilder för att förstå. Spännande bilder för att hålla sig vaken. Snabba bilder för att inte hinna tröttna på budskapet.

Denna inledning utgör kärnan i mina nyförvärvade kunskaper. Källan är en yngre bekant i reklambranschen. En framgångsrik en. Och sådana ska man lyssna på. När de kungör sanningar.

En av mina favoritministrar, herr Billström är ute och handlar igen. Alltså inte handla prylar. ”He acts” som man säger på utrikiska. Jag kommer inte på någon adekvat översättning på svenska. Ordet akt på svenska kan syfta på själva akten. Risk för snuskiga missuppfattningar. Undanbedes.

Herr minister Bilström har varit ute och agerat. Alldeles på egen hand. Han har besökt anläggningar som tar emot ensamma flyktingbarn. Därefter har han konstaterat att de är bra men riskerar att bli för trånga. Alltså anläggningarna. Hur det var med barnen sa han inget om.

Vis av mina nya kunskaper ska jag -med hjälp av bilder – kommentera herr Billströms agerande, och uttalande. Här kommer resultatet. Håll i hatten. Det är storsäljarvarning.

Bild nummer ett föreställer herr Billström som kommer inridande på en brunfläckig springare. Iklädd cowboyhatt och läderstövlar. Alltås ministern och inte hästen. Musiken är av Gustavo Santaolalla. Lånad från filmen Brokeback Mountain.

Bild nummer två visar det trånga utrymmet i logen. Massa småväsen krälar runt på golvet och trängs. Det är varmt, kvavt och obehagligt där inne. Odören påminner om slakteriavfall. Cosher eller inte går ej att avgöra.

I bild nummer tre lägger ministern pannan i veck. Han söker lösning.

Bilderna fyra, fem och sex visar samma pose. Det är skillnad på minister Billström och minister Björklund. Den ene tänker först och skjuter sen. Och den andre skjuter först och tänker, typ inte. Märkligt att de två kan vara så olika. Fast bådas namn återfinns på B-raden i ministeralfabetet.

Utsvävningar från ämnet är tabubelagda enligt min reklammakande vän. Tillbaka till storyn!

Bild nummer sju visar minister Billström som har funnit lösningen. Han reser sig ur ett badkar. Inte helt naken (av hänsyn till rikets säkerhet, skribentens anmärkning) men blöt. Och skriker ”eureka”.

Bild nummer åtta utgörs av en svart ruta. Med musik till. Bethoveens femte i c-moll. Opus 67.

Bild nummer nio visar en renstädat loge. Prydd med björkris och midsommarblomster. Utan några som helst krälande varelser.

Bild nummer tio innehåller ett överraskningsmoment. Alla väntar sig nu att minister Billström ska rida långsamt mot solnedgången men där gick ni bett. I bild nummer tio vilar ministern. En välförtjänd vila efter en hård dag med uttalanden, och handlande.

Sådär ja. Där har vi hela beskrivningen i en bildserie. Får jag inte en Oscar för bästa filmmanus nästa gång det beger sig ska jag säga upp bekantskapen med reklammakaren.

Den upp- och nervända världen

söndag, maj 17th, 2009

Undertecknad har, i likhet med de flesta, många släktingar i Amerikas Förenta Stater. Mina släktingar har flytt undan svälten, så som många andra. Skillnaden är att de mina flydde undan den mentala svältdöden. Stavas FANATISM.

Att man flyr undan fanatism till Amerika är en gåta i sig men det hör inte till vår historia. Till vår historia hör däremot att jag råkade vara i Staterna för några år sedan. När de firade 700-års upptäckten av kontinenten. Det var en trevlig tid. Massa firanden. Säga vad man vill om amerikaner men fira kan de. Och det i stor skala. Really BIG! Tillställningar och spektakel avlöste varandra under den tiden. Den ena häftigare än det andra. I vått och torrt. Mest i vått så att säga.

Under en av dessa otaliga tillställningar kom jag i samspråk med en Indian. Jag var något överförfriskad, det erkänns. Det var dock inget mot vad han var. Ja, ni vet hur det är. Ingen söndagsskola precis.

Vi var dock rätt så beskedliga båda två. Gjorde inget dumt. Löste bara världsproblemen. I smått och stort. Ett slags rödtjutextas. Min nyfunne vän hånade hela spektaklet. Vad han sa minns jag bara fragment av:

Någon idiot till skeppare tog fel på sitt resmål med 15- 20 tusen kilometer och strandade hos oss. Illaluktande och nerlusade höll han, och hans kumpaner på att svälta ihjäl. Vi gav dem mat, vatten och vårdade dem till livs igen.

Och vad händer sen? När de väl har vaknat till? Jo. De upptäcker en ny kontinent! Genom att köra fel. Missa målet med jordens halva omkrets. Att mina förfäder har bott i dessa marker i årtusenden räknades inte. VI räknades inte. Och vet Du varför?

Tyvärr fick jag aldrig höra svaret på hans retoriska fråga. Han hann somna mitt i meningen. Och mitt sällskap ledde mig vidare till nästa bar.

Av fortsättningen på den kvällen minns jag inget. Desto mer av dagen därpå å andra sidan. Det här var före Starbucks tiden. Det amerikanska kaffet hade ingen effekt mot baksmälla. Det hade ingen effekt på något annat heller, möjligen på att stimulera vätskegenomströmningen genom kroppen. Det ordinarie receptet på två magnecyl och fyra koppar kaffe var verkningslöst.

Kvar satt man med ont i hårfästet och massa grubblerier kring Indianen och hans attityd. Så småningom gick bakfyllan över. Det brukar den göra. Vi fortsatte med festandet i flera dagar till. Ihop med andra lyckliga invånare. Indianen såg jag inte mer. Undrar ibland vad som hänt honom. Troligen är han död i skrumplever vid det här laget. I en husvagn i något Indianreservat.

Hans filosofiska inlägg var djupa. Mycket djupare än vad mina bekantas kallprat kunde beskyllas för. Trots att bland mina fanns flera Berkley- och Stanfordare. Man får ju en del att grubbla över.

Och vet Ni vad jag gjorde härom månaden? Som en följd av mina grubblerier under alla dessa år? Med Indianens ord i tankarna? Jo, jag var ute med några goda vänner. Och firade Sveriges upptäckt. Tro’t eller ej. Sverige upptäcktes för trettio år sen. När jag för första gången landade i Malmö.

Kvotering före Schavottering

onsdag, maj 13th, 2009

På jobbet har vi en kvinnlig vaktmästare av utomnordisk härkomst. Hon är egentligen pensionär. Jobbar några timmar om dagen. Hjälper oss på kontoret, träffar lite folk och tjänar en slant. Våra kostnader för henne är inte så stora heller. Tack vare den låga arbetsgivaravgiften. En typisk Win-win situation, på ren svenska.

I morse kom hon till kontoret, glad i lynnet och något arrogantare än vad man är van att se henne. Jag ska säga upp mig sa hon. Varför det, undrade vi. Är Du inte nöjd med oss?

Jodå, men jag kommer snart att få erbjudande om att bli styrelseledamot i ett statligt bolag, och då har jag inte tid med er längre.

Vi undrade naturligtvis om hon hade fått solsting eller något. Följer ni inte debatten i massmedia frågade hon. Gudrun Schyman kräver kvinnlig styrelserepresentation i alla statliga bolag för att de ska gå med vinst.

Maud Olofsson och Centern vill också könskvotera styrelserna i de statliga bolagen. Det blir liksom lönsammare affärer med fler tanter. Att Wanja Lundin Wedin har suttit i många år i många bolagsstyrelser, att hon trots sin långa meritlista låter sig luras beträffande VD-avtalet och att AMF gör rejäla förluster är bara undantagen som bekräftar regeln. Huruvida Wanja var inkvoterad eller inte är lite oklart men oavsett vilket har detta lett till hennes schavottering.

Inte nog med det upprepar vår, snart före detta, vaktmästare. Dessutom pratas det i dagens tidning om att mångfalden i statliga bolagsstyrelser är för dålig. Bara 2 av 146 har utomnordisk bakgrund. Vad de har för förgrund framgår inte av artikeln men strunt samma.

Om kön- och härkomst kvalificerar en till att få bra poster borde ålder vara ännu mer kvalificerande. Man samlar på mer erfarenhet ju äldre man blir. Jag, i likhet med ordförande i Pensionärspartiet, tycker att även pensionärer borde kvoteras in i bolagsstyrelserna. Som motvikt till ungtupparna från Stureplan.

Där ser Ni utropar hon triumferande. Jag är kvinna, utlänning och pensionär. Min framtid är således säkrad. Feta styrelsearvoden väntar runt hörnet. Ajöss med allt slitgöra.

Vi försöker mana henne till försiktighet. Du kanske borde avvakta med att säga upp dig tills du har fått ett konkret bud.

Icke sa Nicke. Kommer det inget bud inom den närmaste veckan går jag till jämställdhetsminister och klagar. Hon är visserligen mot kvotering. Det erkänns, men det är hennes jobb att försvara mig ändå. Det hade varit bättre att ha kvar en jämställdhetsombudsman som Clas Borgström. Han påminde mycket om New York-detektiven Mike Hammer. Hade pondus och skulle injaga mera skräck i de syndande valberedningarna.  Men fru Sabouni får duga. I brist på bröd får man äta limpa.

Vi böjer oss för vår snart före detta vaktmästares argument och önskar henne lycka till i sitt nya uppdrag. Hon är dock välkommen tillbaka om det inte blir något av det.

Tåg till Levebrödet

torsdag, april 16th, 2009

Tåg till levebrödet. Ta plats! Se upp för dörrarna! Se även upp för dina medtrafikanter! Ty de har väckts ur sina drömmar. Och förpassats till underjorden.

Så lät betraktelsen från en tunnelbaneresenär. En gång i tiden, närmare bestämt i början på åttiotalet. Det tror i alla fall ”D”, fast hans minnen är lite grumliga. Pinsamt att erkänna men utnyttjandet av tunnelbana har varit ytterst begränsat i hans liv under de senaste tjugo åren. Alternativet har varit cykel i de ljusaste stunderna men bil för det mesta. Miljöbov! Kan nästan svära på att han inte sorterar soporna hemma heller.

Tiderna förändras och D instiftar nygammal bekantskap med tunnelbanan.  Ett steg mot det nya livet. Frun skjutsar till första stoppet för kollektivtrafiken. Sedan Kiss & Ride. Vips är man en del i den stora odörgemenskapen. Med Metro på alla säten. Och tre millimeter privatzon till din nästa. Dem vi skall älska såsom vi älskar oss själva.

D har funderat på att göra ett socialt experiment. Mitt emot honom sitter en propertklädd man i fyrtioårs ålder. Knäna deras går nästan in i varandra men båda försöker  låtsas att den andra inte existerar. D bryter mönstret. Söker ögonkontakt. En besvärande situation. Han ger sig dock inte. Ler och säger högt och tydligt: ”God morgon”. Mannen mitt emot blir ställd, på gränsen till förskräckt. Nickar lite intetsägande. D har fått upp ångan. Vilken underbar dag fortsätter han med. Den andra tittar sig omkring. Det kanske är en god dag men hur ska han veta det? 50 meter rakt ner i underjorden. Med ett mänskligt hav som omgärdar dem, och en kakofoni av alla samtal i mobiltelefoner. Han mumlar något till svar. Reser sig och banar sin väg långsamt mot dörren. Låtsas att han måste kliva av vid nästa station.

En dam i övre medelåldern kastar sig in i den lediga platsen. Halvt om halvt i Ds knän. Dags att upprepa proceduren. God morgon osv. Den nya samtalspartnern skiljer sig inte från den gamla. Hon mumlar också något och lämnar den plats hon just tagit i besittning. Med minen: ”Ajdå. Jag måste ju av vid nästa station”.

Nu händer det något i vagnen. Omgivningen börjar bli varse att något inte står rätt till här. Cirkeln runt D glesas ur. Folk tar ett steg bakåt. Och vänder bort blicken. Låtsas att de inte ser något. Inte hör något.

Han som sitter till vänster om D borrar blicken ännu hårdare i sin Metrotidning. Med sammanbitna läppar. Han vill inte lämna sin plats men det märks tydligt att han är obekväm. Varför ska just han sitta inklämd ? Mellan väggen och en dåre. En som hälsar på folk i tunnelbanan.

Nästa Stockholm Central” ropas det upp i högtalaren. Dags för D att överger sitt sociala experiment. Och försvinna ut i strömmen. På väg till levebrödet.

Sagan om de tre Turerna

onsdag, april 8th, 2009

I kvarteret där jag bor, bor tre killar i trettioårsåldern. De är alla entreprenörer. En är affärsman som specialiserat sig på små affärsenheter i offentliga uterum. En driver ett väldigtfåmans företag med inriktning mot vardaglig saneringsteknik och den tredje driver med allt och alla. Fast ärligt talat tror jag inte han kan livnära sig på det. Han måste ha ett annat jobb under cover. FRA eller något.

De har väldigt olika bakgrunder men några saker har de gemensamt. De är alla unga män, entreprenörer uti fingerspetsarna, är av utländsk härkomst som det så fint heter, och har svårt för byråkratin. Därför har de, efter god sedvänja bildat en förening. Deras förening heter EMB, ”entreprenörer mot byråkrati”. Hur har Ni hamnat där? frågade jag en gång. Det visade sig vara en lång historia, eller rättare sagt tre långa historier. Tid och pengar är det enda jag har gott om numera så det var bara att sätta sig bekvämt till rätta och lyssna.

I begynnelsen av sin karriär hade affärsmannen ansökt om att få sälja grönsaker på torget. Torgstånd hette det hade han sett i ordboken. För att få ha det vänder man sig till kommunen.. Kommunen, det var en benig dam med knut i håret och glasögon på nästippen. Hon tittade länge i sin bok. Lyfte huvudet långsamt därefter och deklarerade att man måste ha ett till-stånd för att få ha stånd på torget. Men snälla damen! Jag har ju inget stånd sen innan. Hur ska jag kunna ha ett till stånd innan jag fått det första ståndet? Kommunen var obeveklig. Affärsmannen blev osäker. Tittade i ordboken en gång till. Och blev alldeles röd om öronen. Stånd betydde något helt annat än vad han hade trott. . Något man inte har offentligt. Och framförallt inte på torget. Det fanns dock – som tur var- rätt ord att använda i sammanhanget. Månglare heter det. Nämnde affärsman upprepade sin ansökan, med hjälp av den nya, rikare vokabulären. Svaret var dock detsamma. Oavsett vilken benämning han använde. Då gav han upp och köpte in sig i ett befintligt stånd. Parallellt med det jobbet gick han in för att bekämpa den kommunala byråkratin. Den som krånglade till livet. Numera är han en framgångsrik månglare, eller specialist på mindre affärsenheter i offentliga rum som han själv föredrar att kalla sig. Han skrattar gott åt sin pinsamma klumpighet i forna dagar. Engagemanget i föreningen har han dock behållit. Inte helt utan fog om man säger.

Saneringsteknikern är självlärd. Han har ingen utbildning i ämnet. Han hade i och för sig en utbildning i datavetenskap en gång i tiden. När han sökte sitt första jobb och kom till anställningsintervju blev han ombedd att visa sitt arbetstillstånd. Tillstånd verkar vara en annan gemensam nämnaren för dessa herrar. Något arbetstillstånd hade han dock icke. Gick till Immigrationsenheten för att hämta ett. Det går inte så där. Du måste först läsa SFI. SFI? Vad är det? Svenska för Invandrare. Varför kan jag inte läsa vanlig svenska? Är inte det mer användbart? Är Du här gör du som vi säger, var svaret. SFI ska det vara och SFI blir det, i två år. Men om jag inte får jobba i två år, vad ska jag leva av? Du får bidrag. Det är ungefär som avdrag fast tvärtom. Så tvärtom är det inte heller. Båda har till syfte att förstärka den egna plånboken på statens bekostnad. Fast avdrag är rumsrenare än bidrag. Saneringsteknikern gjorde som han blev tillsagd. Efter två år var allt i sin ordning. Han hade lärt sig språket ”svenska för invandrare” och fick sitt efterlängtade arbetstillstånd. Gick tillbaka till den tilltänkta arbetsgivaren. Fastbesluten att ta ett jobb och lära sig svenska för alla därefter. Glöm det, sa de till honom. Dina kunskaper är för gamla för arbetsmarknaden. Två hela år för gamla. Han sadlade om, blev saneringstekniker. Med rätt att använda moppen. Han gick dessutom med i EMB.

FRA-mannen visade sig ha varit arkitekt en gång i tiden. Han hade satt upp ett litet kontor, och suttit och väntat på uppdrag. Tro det eller ej. En dag kom en familj förbi och beställde ritningar till ett hus. Han hade inte så mycket att göra. Lade ner tid, och själ i skissen. Sen var det dags att söka tillstånd. Där har vi det igen. Tillstånd. Byggnadslov heter det visst i detta fall. Ansökan skickades in och kom tillbaka med vändande post. Det är två och sjuttio i takhöjd. Onödigt högt. Slöseri med energi. Sänk till två och fyrtio. Att bygglovshandläggare skulle lägga sig i sånt var en ny erfarenhet för honom. Han sänkte dock takhöjdet till anvisade mått. Rummen blev tråkigare men man bråkar inte i onödan med myndigheter. Ritningarna kom tillbaka med vändande post. Igen! Takhöjd under två och sextio kräver mekanisk ventilation. Det räcker inte med självdrag. Sätt in mekanisk ventilation. Med motor och kanaler och allt. Men jag hade ju två och sjuttio i takhöjd. OCH? Den förväntansfulla familjen tröttnade på all tid som gick åt och beställde ett prefabricerat hus från övre Norrland i stället. Fullt som stryk var det men godkändes på noll tid. Arkitekten stängde sitt kontor och gick med i EMB. Antagligen i något mer också, typ FRA men det vet vi inget om.

Kvintessens och det femte hjulet

lördag, mars 28th, 2009

Kvintessens är ett ord vars betydelse vi har dividerat om i några dagar. Vi, det är jag och några fränder. För att inte leva med osämja vänder vi oss till Fru ”P”. Fru P, det är en åttioårig pensionerad rektor som brukar kunna det mesta, bara hon kommer ihåg dem.

Fru P kungör högtidligt att kvintessens betyder den femte essensen, det femte elementet. Jord, eld osv Ni vet. Det femte elementet är något viktigt. Det viktigaste rentav.

Förutom kunskaper har fru P många fixa idéer. Hon tror inte på alla människors lika värde för att ta ett exempel. I början är alla  värda lika mycket men sen måste var och en förtjäna sitt värde, menar hon på. Hon har en skala för människors värde.  Som rojalist anser hon att det svenska kungahuset ligger näst högst på den skalan. Vi ler lite i mjugg och undrar vilka ligger i botten på skalan.

Pseudodemokrater är svaret och det kommer snabbt. Pseudodemkokrater, det är de som missbrukar ordet demokrati. De första pseudodemokrater var antikens greker.

Nu får fru P ge sig tycker vi andra. Ordet demokrati betyder folkstyre, och det på grekiska. Såpass vet vi i alla fall. Folk och folk. Om de var av manligt kön, vuxna och inte hade förslavats, replikerar fru P. Med den definitionen är både prästernas Iran och talibanernas Afghanistan demokratier.

Från Grekland går fru P vidare till demokratiska folkrepubliker. Sådana har vi haft några stycken utav under historiens lopp. Det var i demokratiska follkrepubliker oliktänkande fängslades, torterades och försvann.

Det finns grader även i h:vetet. Det vet alla som läst sin Dante Alighieri. Längst ner, i bottenskiktet av pseudodemkrater placerar Fru ”P” Nydemokrater, Nationaldemokrater, Sverigedemokrater, Skånedemokrater och Stadsparksdemokrater.

Men de är ju så få, nästan som om de inte finns, försöker vi oss på en lam protest.

Vad då inte finns? Sverigedemokrater är på väg in i riksdagen förutspår olyckskorpar. Tänk om det besannas.

En av oss som har lite mod kvar försöker än en gång. Vad gör det? Nydemokrati kom också in i riksdag, via den stora ingången. För att sedermera spolas ner i historiens avloppssystem. Via den smala utgången. Samma sak kommer att hända med Sverigedemokrater.

Nu kommer fru P med en förklaring som får oss alla att tystna.  Visst! Om de förblir det femte hjulet. Till skillnad från den femte essensen saknar det femte hjulet betydelse. Men bara så länge bilen inte fått punka. Bilen Sverige har fyra fungerande hjul idag men tänk om den får punktering, och man blir tvungen att byta däck. Då jäklar!

Lite molokna tackar vi för oss och går hem. Var och en tänker tyst. Tänk om något regeringsparti får punka i nästa val. Det femte hjulet kan då bli lika betydelsefull som kvintessensen. Eller, vilket är ännu värre. Tänk om oppositionens trehjuling ska byggas om till en bil. Med fyra hjul och allt.

K som i Kollektivtrafik

lördag, mars 21st, 2009

K” är expert på kollektivtrafik. Inte enbart genom att åka tunnelbana och sånt, utan på riktigt. Hon livnär sig på att konsulta i ämnet. Rådgivning heter det brukar hon säga själv. Konsult låter så billigt på något sätt.

K” är inte bara konsult, hon  är miljömedveten också. Sorterar sopor, dricker oflaskat vatten och köper lågenergilampor. Gissa hennes glädje när hon fick i uppdrag att studera förbättringar i kollektivtrafiken i Stockholm. Med syfte att stimulera åkandet och förbättra miljön.

Vad får åtgärderna kosta var hennes första fråga till uppdragsgivaren. Frågan snudd på kostade henne uppdraget. Du! Sa uppdragsgivaren med myndig stämma. Dina konkurrenter har lovat oss inkomster i miljard klass som följd av åtgärder. Uppdragsgivaren var en stentuff typ. Han visste vad han pratade om. Och hon visste att han hade rätt, avseende det tidigare arbete som andra hade genomfört. Och som var känt av alla. Trängselskatten. Man får betala staten när man vill trängas. Och ju trängre, desto dyrare.

Konceptet är enkelt. Till stan får bara de komma som är täta, och oansvariga. De andra får lämna bilen hemma. Eller åtminstone vid infartsparkeringen. Om det nu finns någon sådan att tillgå, förstås.  Resultatet blir mindre trängsel, bättre miljö och finare finanser för staten. Till på köpet blir stadsbilden vackrare. I stället för kreti och pletis gamla vrak får vi se en homogen bilpark. Merca, Lexus & BMW. Med kuriöst inslag av några miljöbilar.

Projektet kostar visserligen en slant initialt men i slutändan ska staten tjäna grova pengar, redan om ett år, eller tio, eller så. Det kanske finns en risk att staten inte tjänar några pengar alls, och att miljön inte blir bättre men även då är projektet bra. Det skapar arbetstillfällen. Ett hundratal konsulter, ett tiotal företag, tre myndigheter, två departement och en kommunförvaltning får jobb.

K har studerat såväl det projektet som förutsättningarna för sitt eget uppdrag noga. Kollektivtrafiken  i Stockholm kostar nära på femton miljarder per år i. En tredje del av dessa miljarder kommer från biljettintäkter. Resten från subventioner. I stort sett går hälften av biljettintäkterna åt att administrera systemet. Systemet med biljettintäkter. Netto ett par miljarder. Ungefär samma summa som överskottet från trängselskatten beräknas bli.

K är kreativ. Hon inser att hon inte kan upprepa succén med Trängselskatten. Nytänkande behövs. Och tänker gör hon så det knakar. Det ska gudarna veta. I dagarna sex tänker K. På den sjunde dagen skriker hon ”Eureka”. Det betyder ungefär ”jag  funnit”. På ren grekiska.

Men för guds skull! Ta pengarna från trängselskatten och släpp kollektivtrafiken fri. Alla får åka gratis. Vart de vill, och hur mycket de vill. Den lilla intäkt biljettpriserna skulle inbringa täcks av vad de som vill trängas in i stan är bredda att betala. Då kommer många fler att åka kollektiv. Koldioxidutsläppet minskar och politiker vinner poäng. Allt utan att behöva satsa ett öre.

Inte då! Samtliga experter gjorde tummen ner. Varje statlig utredning läses normalt av 1, 6 personer, inklusive författaren. Men just denna utredning var det många som visade intresse för. Och alla var negativa. På fem blotta sekunder söndersmulades  K’s förslag fullständigt. Extremt! Orealistiskt! Naivt! För att ta några omdömen ur högen.

För det första förlorar massa människor – inklusive biljettkontrollanter- sitt arbete. Biljettkontrollanter, det är de som bötfäller de medborgare som plankat. En yrkesgrupp samhället inte klarar sig förutan.

För det andra tror ingen på att det kommer att finnas något överskott från trängselhistorien på bra länge. Hur skulle då  gapet efter uteblivna biljettintäkter fyllas?

Och för det tredje skulle trafikkollektivet kollapsa om för många människor bestämde sig för att använda sig utav den. Stockholms kollektivtrafik är inte dimensionerat för att ta emot särskilt många. Kollektivåkandet bör visserligen stimuleras men på en lagom nivå.

K får ut sitt arvode i alla fall. Utredningen hamnar i Statens Runda Arkiv SRA och stafettpinnen går vidare till nästa utredare. Allt för att hitta en lagom djärv lösning på problemet.

Denna artikel finns numera även på http://noshorning.blogspot.com/2009/03/k-som-i-kollektivtrafik.html.


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu