HÖGHASTIGHETS BULLDOZER

augusti 21st, 2009 by Noshörningen

Det lär råda ett missförstånd mellan två av noshörningspensionatets eminenta gäster. Fru P, som med sina åttio år har varit ensamstående i nära på ett halvsekel, fick upp ögonen för Aftonbladets artikel om organhandel. Döm hennes besvikelse när den andra stammisen på pensionatet herr überminister Lieberman anförde att att anklagelserna är fullständigt grundlösa. Och beklagade att svenska UD inte ingriper mot anklagelserna  om israelisk organhandel.

Fru P som såg sina drömmar om ett nytt organ grusas tyckte att det var dålig stil av herr Lieberman att bli så upprörd över anklagelser om organhandel. Och att förneka förekomsten av detsamma. Det kan inte stämma sa fru P.  Ellos har flera sidor med annosner rörande organhandel i sin katalog och ingen tycks ta  illa vid sig. Menar nämnde herr Lieberman att Elloskatalogen inte får förekomma i Israel? Brott mot yttrandefriheten i så fall.

Vår nye vaktmästare som är en begåvad ung man förklarar för fru P att den organhandel man pratar om inte är detsamma som den organhandel som Ellos idkar. Varsebliven  sitt misstag rodnar fru P och försöker släta över sitt raseriutbrott. Delvis  genom att understödja herr Liebermans krav på att svenska regeringen borde ingripa mot Aftonbladet. Herr Lieberman är plötsligt – i fru Ps ögon – en snällman. ( Han borde rent av heta Snellman, skribentens onödiga anmärkning). I sin iver att gottgöra sitt misstag föreslår fru P att herr Reinfeldt – i egenskap av landets statsminister – bör ta i med hårdhandskarna. Kanske rent av följa sina Israeliska kollegors goda förebilder och med hjälp av bulldozer riva byggnaden där Aftonbladet är inhyst. Väl medveten om att i det tumult som kommer att uppstå kan lite skador och organförluster förekomma. Blir det någon organ från någon av de yngre manliga medarbetare i Aftonbladet över kan man som tack för förslaget skicka det till fru P, tycker hon lite försynt.

Samtalet vid middagsbordet börjar kännas mindre lustigt. Bland annat för att middagen ikväll består av ugnsbakad falukorv. Hur går det med den svenskahöghastighetstågsutredningen förresten? Frågar jag apropå ingenting. Vaktmästaren försöker hjälpa undertecknad att byta samtalsämne. Jo vars! säger han. Några mindrevetande miljönissar ville ha det, och några mindrevetande transportkunniga, och några mindrevetande samhällsekonomer, och några mindrevetande framtidsforskare, typ. Men en lärd professor och hans medhjälpare har sett till att svenska folket inte gått i den fällan. De skriver i sin debattartikel i tidningen att det är usch och fy med höghastighetståg. Dels för att utsläppsminskningen är mindre än vad man trott (och med tro kan man flytta berg, noshörningens egenhändiga anmärkning) och dels för att projektet inte lönar sig enligt de beräkningsmetoder som en del av forskarvärlden använder sig utav.

Fru P hakar på. Visst. På dem bara. Slösa miljarder av landets resurser på att bygga tågvägar när man kan cykla. Visserligen tar det tre timmar till Hamburg med tåget medan cykeln skulle kräva tolv dagar men ändå. Vem vill till Hamburg? Öl tillverkas även i Gamla stan. Och för miljön är det bäst med lokala produkter. Dessutom kan höga hastigheter skada de inre organen. Det visste man redan när ångloken kom till.

De miljarderna kan man satsa på att tillverka grävskopor tycker fru P. Och riva alla tidningar som skriver något ofördelaktigt om den snälle herr Lieberman, eller om bil- och flygindustrin för den delen.

Blir det något organ över i den tumult som uppstår under rivningsprocessen vill fru P att man inte glömmer henne.


SESSOR OCH DET FRIA ORDET

augusti 12th, 2009 by Noshörningen

Det verkar som om noshörningspensionatet har fått en ny gäst. En som heter Fru Hammargren och är en aktad journalist. Fru Hammargren har fått Publicistklubbens stora pris. För sin bevakning av Mellanöstern. Man måste vara stor för att få stora publicistpriset.

Hon är dessutom något av ett under. En högerjournalist som är vänstervriden. Typ Göran Skytte fast tvärtom. Fru Hammargren är för det fria ordet. Bara hon får säga det själv. I dagens nummer av svenskan läser man att hon har stängt av kommentarfunktionen till sin artikel/blogg.

…..Eftersom blogginlägg som handlar om exempelvis Iran, islam, Irak och Israel/Palestina brukar framkalla somliga kommentarer som inte lever upp till SvD:s publiceringskrav, måste jag dessvärre stänga kommentarfunktionen.”

Att sätta sig så där till doms över populasen. Är det bra det? När man väl läser i olika debattsammanhang vilka påhopp hon genomlider blir det lättare att förstå henne. Det är för henne ungefär som för stackars diktatorer. Lämnar man ordet fritt kan de missnöjda säga vad som helst. Till och med anklaga makthavarna för våldtäkt i fängelser.

Å andra sidan. Jag är säker på att fru Hammargern kan visa en uppsjö av mindre hedervärda ord hon har fått på kommentarsidan. Ord som inte platsar i tidningen, och inte någon annanstans heller.

Gör hon rätt att stänga av kommentarfunktionen? Vad som är rätt och fel är svårt att avgöra. En stackars noshörning kan bli förvirrad för mindre.

Det var inte så länge sen vi fick höra att regeringen hade satt in ett extrasammanträde. Det första man tänkte på var att detta måste vara en viktig fråga. I klass med den ekonomiska krisen som har gått överstyr. Eller att Kalle Olsson från Ö-vik som har dragit sig ur SAAB affären. Eller Israel som ska bomba Iran. (Irans president behöver Israel inte bomba i alla fall. Han är ju redan bombad, skribentens anmärkning).

Men det extrainsatta sammanträdet är med anledning av prinsessan Madeleines förlovning. Det här med Madeleines äktenskap är som med det fria ordet. Regeringen måste tycka till om det. Och så klandrar man en del kulturer för att föräldrarna lägger sig i barnens kärleksliv. I detta fall är det inte bara föräldrarna utan hela regeringen som ska lägga sig i. Av moraliska skäl? Mycket moral är det, nästan dubbelt så mycket. Det är med det fria ordet som med Madeleines äktenskap.

Är det rätt att klanka ner på föräldrar som lägger sig i barnens kärleksliv när en hel regering lägger sig i Madeleines kärleksliv? Vad som är rätt och fel är svårt att avgöra. En stackars noshörning kan bli förvirrad för mindre.

Och. Vad är det regeringen ska ta ställning till? Min bisittare idag är en ung gymnasist. Hon har en teori. Regeringen har till uppgift att säkerställa kungaättens fortbestånd. Kandidatens färdigheter inom det området ska vidimeras för att regeringen skall lämna sitt samtycke. Jag vet inte om min unge kamrats teori stämmer, men om det gör det föreslår jag att en expert tillsätts för att utreda frågan. Jag har till och med förslag på en  kandidat. Statsministerns förra statssekreterare, Ulrica Schenström.

Jag tycker att regeringen bör, efter fru Schenströms godkännande acceptera Madeleines val av livskamrat, fast på villkoret att han läser Kanot-Arnes bok först, från pärm till pärm. Manlighet är inte bara att sätta barn till världen och vinna världsmästerskap i kanot. Man måste även kunna gråta ut och gå till huvudskrynklare om det så krävs. Fast att säga sin mening, det ska man akta sig för. Då kan fru Hammargren stänga av funktionen.




PETER DEN GANSKA STORE

augusti 9th, 2009 by Noshörningen

Översvämningsvågen sköljde över den lilla byn i Ryssland. Människor, hem och bohag hamnade i vattnet.  Allt i en salig röra. En av de första som drabbades var byns självutnämnde ledare. Peter den ganska store.  Han kallades så för att han hade Peter den store som förebild.  Det sägs om Peter att inte ens  när Peter låg i vattenmassorna och kämpade för sitt liv glömde han sitt ledarskap. Han  lyfte ena handen i luften och skrek allt vad han orkade: ”Följ efter mig kamrater!”

Många riksdagsledamöter har lämnat riksdagen i förtid. Bortåt 10%. Det blir nästan 25 personer. Det är mycket det. Tjugofem duktiga människor lämnar Riksdagen, och svenska folket går miste om deras kompetens. (på gränsen till ironi, skribentens anmärkning!) De flesta har åberopat brist på möjlighet till påverkan som det främsta skälet.

Som riksdagsledamot får du inte ha eget tycke. Du måste följa partiets uppfattning. Det är ju trots allt partiets mandat du sitter på. Inte ditt eget fläsk.  Är det inte en fara för demokratin att alla måste tänka lika inom ett parti? Alltså. De behöver inte tänka lika men rösta lika bör de. Kallas för partipiskan.

Det finns ändå enorma besparingspotential i fenomenet. Det ska man inte bortse ifrån. Tänk själva! Om alla inom partiet ska rösta samma sak räcker det med en representant per parti. 7 riksdagsledamöter i stället för 249.

Varje riksdagsledamot får c:a 50 000 kronor i månadslön. Därtill kommer traktamenten och reseersättning. Ob-tillägg tror jag inte att de har. När riksdagsledamöter slutar får de en garantilön på ca en halvmiljon kronor det första året. Om de suttit mer än sex år får de fortsatt inkomstgaranti. Riksdagsledamöterna får också pension vid fyllda 65 från riksdagen om de suttit i minst sex år och har fyllt 50 när de slutar. Hur stor inkomstgarantin är beror på hur länge de suttit och vilka andra inkomster de har.

Jag tar hjälp av en matematiklärare och kommer fram till en årlig kostnad för Sverige på 650 miljoner kronor. I löner och pensioner till riksdagsmän. Om vi antar att för varje aktiv är det enkom två föredettingar som arvoderas. Därtill kommer kostnader för kansliet, hyror, representation och andra utgifter. Enligt matematikläraren blir sju tvåhundrafyrtioniondedelar av beloppet 20 miljoner kronor. Besparingen har ett årligt värde på minst 630 miljoner kronor.

Snälla staten. Kan jag få en årlig provision på 1% av det belopp jag har just sparat åt er?

Min matematikervän har invändningar. Han är en fena på matte men sämre på språk. Läser tidningen På lätt Svenska. Källan till hans samhällskunskaper. Där står det minsann hur det ska vara. Och varför.  Han citerar: ”Sverige har demokrati. Demokrati betyder att folk bestämmer. Det innebär att folket väljer vilka som ska styra landet. För att det ska fungera måste det finnas olika partier att rösta på.

Tidningen må heta På lätt svenska. Min pollett vill inte trilla ner i alla fall. Vari består kontradiktionen? Man kan visst ha partier i mitt förslag. Det räcker dock att varje parti får en representant i riksdag. Med proportionell rösträtt. I proportion till vad partiet har fått i rösttal i det senaste valet.

Asch. Du fattar ingenting säger min vän och går sin väg. Själv grubblar jag vidare. Alla riksdagspolitiker som slutar slutar inte för att de måste rösta som partiet. En del slutar av andra skäl. Och då menar jag inte ekonomin. En och annan tycker att ”kommunlapolitik är som att spela hockey medan riksdagsarbete är som att delta i ett seminarium.” För oss icke-hockyfrälsta är liknelsen svårförståelig men det finns säkert de som vet precis hur han (för det var en han) kände sig.

Priset tar dock en brottsmålsadvokat med en kort sejour i riksdag. Han säger att hans uppgift var att få ett regimskifte till stånd och det har han lyckats med. Han kan således lämna riksdagen med gott samvete. Av någon anledning kom jag att tänka på den självutnämnde byledaren Peter. Han med översvämningen Ni vet. ”Följ mig kamrater!”


O SANCTA SIMPLICITAS

augusti 2nd, 2009 by Noshörningen

O, heliga enfald lär någon kättare ha sagt innan han blev bränd på bål. Ett öde han inte var ensam om.

Mer än tvåhundratusen människor fängslades, torterades, skickades ut på straffarbete eller brändes på bål mellan åren 1481 och 1517. Allt på order av inkvisitionsdomstolar. Motivering var kätteri, häxeri eller helt enkelt fel tro.Tur att man inte levde då i Spanien. Alltså tur för de som inte gjorde det. De som gjorde det fick nöja sig med att säga ”o, sancta simplicitas” innan de brändes på bål.

Under Stalins maktperiod i Sovjet var det ett par miljoner människor som fängslades, torterades, deporterades, dödades eller försvann spårlöst. Motiveringen var att de var kontrarevolutionärer, Trotskister,  eller helt enkelt ha fel tro.

Tur att man inte levde då i sovjet. Alltså tur för de som inte gjorde det.

Under mullornas trettioåriga historia i Iran är det också tusentals människor som torterats, hängts, stenats till döds eller helt enkelt förvunnit från jordens yta. Motiveringen känns igen. I främmande makts tjänst, kätteri, hädelse eller helt enkelt fel tro. O, heliga enfald är i högsta grad brukbart så här 500 år senare.

Tur att man inte lever i nutidens Iran. Alltså tur för de som inte gör det. De andra kan ju alltid säga ”O, heliga enfald” när de torteras till döds, men det är en klen tröst.

Lika klen som trovärdigheten på de summariska rättegångar som pågår i landet. Mönstret känns igen. Från Inkvisitionens tid, från Stalins tid och från prästernas tidigare tid vid makten. Rättegångarna går inte enbart ut på att rättfärdiga dödandet. De har till avsikt att bryta ner motståndet. Hos individen, och hos samhället. Tankarna förs lätt till Orwell och 1984.

Att Ni dör räcker inte för oss. Ni måste brytas ner. Förlora all förmåga till motstånd, all kämpaglöd. Sen ska Ni göra offentlig avbön. Vi vill inte att folk ska ha några hjältar. Därefter kommer Ni att friges. Gå omkring som pestsmittade spöken. Som mänskliga vrak. Ingen kommer att vilja närma sig er. Då, men först då, kommer Ni att dödas. Försvinna spårlöst ur historien. Ingen kommer att komma ihåg er och än mindre sakna Er.”

Mullorna i Iran har lärt sig metodiken av sina föregångare. Inkvisitorer, Stalins vakthund Beria m fl. Nu är mullorna fullärda. Trettio år av makt, maktmissbruk och korruption har lärt dem allt vad de behöver i den vägen. Dagens rättegångar är ännu ett bevis på detta. Efter gammal beprövad metod. Historien upprepar sig. Man kan bara hoppas på att upprepningen sker fullt ut. Så som skedde i Sovjet.

Upprepningar är inte en del av den mänskliga utvecklingen. Den utveckling som – trots allt – tycks finnas. Oavsett hur det är med den saken tycks enfalden bestå. Helig eller inte.


OGRIPEN GRIPENSTAM

augusti 1st, 2009 by Noshörningen

Så här första dagen efter en slapp semester känns det inte nödvändigt med hjärngymnastik. Perceptionsförmågan är inte direkt på topp (avser uppfattningsförmågan, skribentens anmärkning!). Farsen i Täby med omnejd är dock för lockande. Det är bara att övervinna slappheten. Något måste man ju fatta. Och det får bli pennan.

Herr Gripenstam är kommunalråd i Täby. Han har ersatt Fru Reinfeldt. Filippa för Täbyborna. Filippa ersatte i sin tur herr Klåvus ty nämnde herr Klåvus hade vissa gemensamma drag med fru Reinfeldts svärfar. På den tiden det begav sig.

Någonstans under den här ersättningskarusellen såldes Tibble Gymnasium till rektorn och ett par lärarkollegor till henne. Priset var högt. Nio miljoner kronor. Det höga priset var dock ungefär tjugo procent av skolans värde. Om man inte räknar med goodwill-värdet. Ekonomer vill gärna räkna med goodwill-värdet. Hur flummigt det än är. En gymnasieskola i Täby, med ett stadigt kundunderlag (det är så eleverna numera heter) betingar säkert ett mervärde på några miljoner. Bara för namnet.

Ledande kommunpolitiker ville dock inte räkna med goodwill-värdet. Varken för skolan, eller för kommunen. Att kommunen blev anklagad av massmedia för att slumpa bort kommunal egendom gjorde inte så mycket. Majoriteten hade fattat sitt beslut. Täby är en modern kommun. Där härskar majoritetens uppfattning. En majoritet med stort M. Förlegade begrepp som Konsensus göre sig icke besvär. Inte heller oppositionspartier. Typ Folkpartiet (det är faktiskt sant att i Täby är Folkpartiet det största oppositionspartiet, skribentens anmärkning).

Saken fick dock en juridisk utgång. Kammarrätten fastslog att majoritetsbeslutet var FEL. ”Oups, I did it again” sa herr Gripenstam. Att det var olagligt att sälja allmän egendom för underpris visste vi inte om. Sorry! Men lagt kort ligger. Vi kan ju inte häva köpet. Då lider den stackars köparen ekonomisk skada. Och vi måste kompensera henne. Det blir dyrt för kommun.

En icke-professorsvän till mig tyckte att argumentet var lysande. Då kan vi stjäla några bilar och sälja vidare, tyckte han. För en billig penning. Man kan ju alltid be om ursäkt i efterhand. När brottet uppdagas vill säga. Sen får man lite smäll på fingrarna, men vad gör det? ”Vi visste inte att det var olagligt”. Köpet kan dock inte hävas. Köparen har ju handlat i god tro. Alla är glada och nöjda. Förutom bilens ursprungliga ägare. Eller möjligen försäkringsbolaget.

Min väns teori håller inte. Han kan inte tjäna pengar på den affärsidén. Det är bättre att han jobbar vidare för att bli professor i stället. Brott av typen biltjuveri har samhället rutin på, hoppas man. Och ingen försäkring täcker kommuninvånarnas förlust för bortslumpandet av deras egendom.

Nu har EU blandat sig in i leken. Då blir det andra bullar. Staten kan fällas för fördragsbrott. Det Ni. Huruvida detta leder till att Sverige ska betala böter eller om det räcker med att säga ”sorry” är oklart. Staten borde kanske vända sig till nämnde herr Gripenstam för att få råd. Alltså goda råd. Han om någon vet hur man bryter mot fördrag. Utan att bli gripen. Vare sig av panik eller av polisen.


Dags att gå i ide II

juni 21st, 2009 by Noshörningen

Sommaren kommer allt närmare. Inget man kan se i väderleken men kalendern talar sitt klara språk. Den är snart här. Sommaren alltså.

Björnar går i ide på vintern. Noshörningar på sommaren. Det är dags för mig att lägga gåspennan på hyllan och ägna mig helhjärtat åt gåslevern, eller om det nu var abborren.

Låt oss se om det blir tillfälle att komma tillbaka till hösten – och lära sig nytt av politiker och byråkrater. Eller om jag ånyo fastnar i ekorrhjulet. Oavsett vilket vill jag passa på och önska alla en riktig skön sommar. Med mer sol än mygg.

Blir det ingen andra vers får jag be att önska även en trivsam höst, och en uthärdbar vinter.

Noshörningen i shorts och safarihatt

SCHAKALEN OCH DEN GULA HUNDEN

juni 19th, 2009 by Noshörningen

Det blir sällan som man tänkt sig. Här kommer ett färskt exempel. För klentrogna. Undertecknad skulle gå i sommaride. Skrev avskedsbrev och allt. Men det kom ett tryck från läsarna. Det brinner i Iran. Inget står om det i din blogg. Pinsamt.

Jag får väl ge efter för läsarnas stormlika protester. Båda två. Mina kunskaper i området är bristfälliga. Än sen. Det har inte hindrat andra – riktiga journalister – från att yttra sig.

Jag får väl sätta ihop en expertpanel. Pensionerade rektorinnan fru ”P” får bli vår egen korrespondent i landet. Hon befinner sig faktiskt där just nu. Unge herr dataingenjör ”D” får representera de unga och icke desillusionerade krafterna.

Först ringer jag på en knackig telefonlinje till fru ”P”

- N: Kan Ni beskriva situationen i landet just nu?
- P:Nej.
- N: Ursäkta mig? Är Ni inte där kanske?
- P: Jo. Men i likhet med andra utländska journalister går jag inte ut.
- N: Vill Ni sammanfatta er egen syn på skeenden i landet?
- P: Den gula hunden är schakalens bror.

Samtalet bröts innan jag hann fråga vad fru P menade med detta uttalande. Får väl googla. Kommer fram till att Perserna gillar att använda sig av djuriska metaforer. Så som i boken ”Kalile och Demneh”. Boken är en klassiker. Översatt till Persiska från Indiska. Och tidigare från Gammalpersiska till Indiska, och innan dess från Sanskrit till Gammalpersiska. Så har Perser räddat flera kulturskatter undan arabernas invasion på 600-talet.

Hur som helst. Schakalen i boken är listig, och med tvivelaktiga avsikter. Jag försökte slå upp vad noshörningen står för men det fanns ingen noshörning i boken. Skandal!

Mina efterforskningar ledde så småningom till en tolkning av det ordspråk som fru P använde. ”Att behöva välja mellan pest och kolera”. På ett ungefär.

Jag borde ha större framgång hos den unge ingenjör D. Han är visserligen född efter den förra revolutionen och på Kungsholmen men han är starkt engagerade i Persernas öde och äventyr. Just nu är han fullt upptagen med att sätta upp proxy-servrar, vad det nu är för några.

- N: Kan Du kommentera situation i landet?
- D: Enough is enough.
- N: Vilket betyder?
- D: Folket har fått nog. När man inte ens är fri att välja den näst-sämsta framför den sämsta. Då är måttet rågat.
- N: Och vad händer nu?
- D: Folk protesterar.
- N: Och sen?
- D: Några dödas
- N: Och sen?
- D: Mera protester.
- N: Och detta leder till?
- D: Inget men folk mår lite bättre av att ha sagt sitt. De som överlever.

Jag tycker mig skönja ett visst mått av cynism i herr ingenjör ”D”s uttalande. Men vem är jag att veta. En sak vet jag dock vid det här laget. Det blir sällan som man tänkt sig.

PROPPEN & LAGFÖRSLAGET

juni 16th, 2009 by Noshörningen

För några år sedan hade Banverket en generaldirektör som hette Jan Brandborn. Han kallades allmänt för ”Proppen”. Inget smickrande namn precis. Det kom sig av att han var en snustorr, dock högst betrodd tjänsteman. Gjorde inga fel. Tolererade inga fel. Och utvecklade inget heller.

Vid samma tidpunkt hade ett annat statligt verk en annan generaldirektör. Han var herr Brandborns raka motsats. Utvecklade mycket. Och höll sig tvivelaktigt nära lagens gråzoner. Hans ämbetsverk drabbades av stora ekonomiska bekymmer. Pengarna rann ut ur verket i en strid ström (bildligt talat – skribentens anmärkning). Liraren fick lämna sitt statliga uppdrag och sluta sina dagar som styrelseordförande i något företag i näringslivet. Ett öde i sig.

Herr Brandborn ersatte honom. Bland annat tack vare sitt öknamn. ”Proppen”. Elaka tungor skulle ha sagt att Banverket blev av med en propp som hindrade utvecklingen och att det andra Verket fick sig en välbehövlig propp, som stoppade pengadiarrén. Jag som inte är så elak vill säga ”rätt man på rätt plats” i stället.

Och rätt man på rätt plats. Det är vad Jan Björklund är. Just nu. Med sitt nya förslag till Skollagen. Skolpolitiken är Folkpartiets starkaste kort. De har begripit vikten av att ha riktiga skolor. Och haft modet att säga det högt. På punkt efter punkt efter punkt.

Sveriges skola ska präglas av kunskap.

Inget barn ska behöva lämna skolan utan att kunna läsa, skriva och räkna.

Det är tillåtet för elever att ha disciplin i skolan.

Alla(h) skolor ska erbjuda bra utbildningar.

Det är inte fult att var duktig.

Elitskola är inte mindre rumsren än elitidrott.

Adversus solem ne loquitor säger de lärda. Argumentera inte mot solen(s existens) skulle vi andra – som inte är fullt så lärda – säga. Ändå har det tagit många år efter 1968 att komma tillbaka och konstatera att skola är en plats där barn ska lära sig kunskap. Det är nog inte bara Folkpartiet som vågat förkunna det självklara. De har däremot varit först, mest högljudda, och ihärdigast. Som det ser ut nu även bönhörda. Lite tack vare herr Björklund.

Det är inte särskilt ofta han kan åtnjuta epiteten rätt man på rätt plats. T ex när han uttalar sig i utrikespolitiska frågor. Man skulle nästan tro att han är en gammal major från 1800-talet. Det är han inte. Han är från 1900-talet. Som utbildningsminister är han dock på rätt plats. Definitivt.

Påminner lite om herr Brandborn. ”Proppen”  minns ni? Väl där han behövdes gjorde han stor nytta. Snälla Folkpartiet. Kan ni inte permanenta herr Björklunds position som utbildningsminister. Ordförande i partiet kan bli någon annan. Kalla hem EU-ministern t ex.

Birgitta Friggebo är folkpartist, och känd för sina allsånger. Jag upprepar min uppmaning till henne. Snälla Friggan! Kan inte du stämma upp till allsång en gång till. Fast med en annan låt: ”Oh, Cecilia, I’m down on my knees, I’m begging you please to come home, Come on home”.

Slutligen vill jag be herr Brandborn om ursäkt för att jag avslöjade hans öknamn I jakt på metaforer i samband med  herr minister Björklunds presenterade lagförslag.


ÄTA KAKAN & HA DEN KVAR

juni 11th, 2009 by Noshörningen

Svårt att smyga fram när man rider på en elefant. Är det någon som vill säga emot detta påstående? (Retorisk fråga – skribentens anmärkning). Och ändå använde gamla indier elefanter i sina krig. Inga överraskningsmoment där inte.

Överraskningsmoment finns dock i den kritiska syn många naturvänner intar i vindkraftsfrågan. Vad tror de egentligen?

Kärnkraft är snabb och effektiv. Det finns tre stora nackdelar med den. Kan missbrukas för tillverkning av kärnvapen. Lämnar farligt avfall efter sig. Vid olyckor finns risk för storskalig ödeläggelse.

Vattenkraften är ett rent och fint energislag. Det finns tre stora nackdelar. Reglering ställer till det för fiskarna. Landskapet kan förändra utseende/karaktär. Tillgången till vatten är opålitlig.

Solen är en pålitlig energikälla. Visserligen kommer solen att dö ut en dag men den dagen borde ligga några år bort! Solenergin har dock tre stora nackdelar. Tekniken är fortfarande småskalig. Produktiviteten ganska låg och sist men inte minst – energikällan lyser ofta med sin frånvaro i detta avlånga land.

Biogas och etanol är bra inhemska energikällor. Det finns dock tre stora nackdelar. Råvaran är oftast mat. Priset är högt och effektiviteten tveksam.

Och vindkraft, som inte är fullt så småskalig längre, kompletterar vattenkraft väl och kan med fördel placeras i obeboliga trakter. Även den har tre nackdelar. Väsnas mycket. Kan hota fågellivet. Och kan påverka skogen. Så säger i alla fall en del förstå-sig-på-are.

Kol, gas- och olja ska vi inte ens tala om. De är ändliga energiresurser, lämnar efter sig föroreningar och koldioxid. Och gör oss beroende av utlandet, typ Danmark och Ryssland. Hemska tanke.

Att finna tre nackdelar för allt i världen är lätt. Det behövs inga professorer till det. Raderna ovan visar att även en noshörning kan sköta det jobbet. Det jobb som är svårare att göra är att finna någon energikälla som ingen kan gnälla på. I dagsläget känns det mycket avlägset.

Vän av ordning undrar om det finns något kvar att göra energi på. Förutom att bränna sopor. Vi får ligga i  och producera sopor bäst vi kan. Så att det finns något att bränna. Om man inte vill frysa ädla kroppsdelar av sig. Eller så. Vill Ni veta tre nackdelar för det med?

Att ställa olika miljöfrågor mot varandra är en god tanke. Förutsatt att det finns förstånd att vikta skeenden mot varandra. Att spränga bort en hel stad för att rädda en myrstack är säkerligen en miljögärning, men hur god den är kan man undra.

Låt oss konstatera tre saker. I stället för att finna tre nackdelar. Som omväxling.

Konstaterande nummer ett: Inget kan fås gratis. Inte ens energi.
Konstaterande nummer två: Små skador är mindre farliga än stora skador.
Konstaterande nummer tre: Att rida elefant smygandes är svårt.

Valvaka hos SD

juni 7th, 2009 by Noshörningen

Man ska inte ge upp. Allt kan gå vägen. Inshalla. Det har jag lärt mig av Herr Lagerbäck. Han ger aldrig upp. Och inte sviker han sina principer heller. I hans principer ingår att vara snäll. Han har uppfostrat sina lagpojkar i samma anda. Hans pojkar – dvs svenska landslaget i fotboll – är snälla. De slår aldrig någon.

Herr Lagerbäck skiljer sig på en punkt från Groucho Marx. Om Lagerbäcks principer inte duger han har inga andra.

Lagerbäck ger aldrig upp. Det kan man inte ta ifrån honom. Möjligen ta efter honom. Och det ska jag göra. Alltså ta efter honom. Jag har nämligen gjort  ett tappert försök att skriva filmmanus. Efter rådet av en före detta kompis i mediebranschen. Kompisen lovade mig  nästan en oscarsstaty för bästa manus. Eller åtminstone en text som är lättare att ta till sig. Det blev inget med någotdera. Jag ger dock inte upp. Gör ett försök till. Efter god Lagerbäckiansk förebild. Mitt nya manus handlar inte om Sveriges förlust i fotboll. Utan om Sverigedemokraternas förlust i EU-val. Det blev nio scener. Svårt med tvåsiffriga tal. Håll till godo:

Scen nummer ett Ordförande Åkesson sänks ner i salen, sittandes på ett moln. Vajrarna som håller ihop honom – med molnen – är välgömda.

Scen nummer två Ordförande Åkessons nedkomst fullbordas. I bakgrunden sjunger Sven-Olof -vad han nu heter- en ljuvlig serenad, Med sin ljusa och klara stämma.

I scen nummer tre påbjuder ordförande Åkesson tystnad. Genom att höja en utsträckt högerhand på klassisk maner. För att undvika allt missförstånd har han ingen mustasch.

Scenerna fyra, fem och sex visar samma pose. Det är svårt att få tyst på exalterade massor. Musiken kommer till ordförande Åkessons undsättning. Melodin är svårt att återge med refrängen är: Kolla där går snubbarna som sysslar med retorik, STOP! Vaa? Håll Käften! YEAH! Jag känner dom och dom ska guida mej så ja blir rik, STOP! Vaa? Håll Käften! YEAH!

Det är bra musik. Av rapparen Fronda feat OB-1. I någon förvrängd tappning. För att inte bli osams med rapparvärlden gör jag nu reklam för musiken. Köp gärna skivan eller, om du inte rädd för ipredmannen ladda ner den. Och efter reklampausen återgår vi till storyn.

Scen nummer sju utgörs av en svart ruta. Med musik av Josef Haydn till. Ordförande Åkessons engagerade tal är inte ämnat för oinvigda öron.

Scen nummer åtta visar en moloken församling. Det gick inte särsklit bra i EU-valet. Trots massornas massiva stöd. Massorna. Det är två rysskor, två finländare, fyra skåningar och en tyskättling från Estland. Flera av de har sin övervakare med sig. Övervakarna deltar inte aktivt i den ledsamma ceremonin.

Scen nummer nio visar hur ordförande Åkesson försvinner mot solnedgången. Ridande på en äkta skånsk gris.

Sådär ja. Ännu ett mästerverk har sett dagens ljus. Förra gången förutspåddes jag en oscarstaty för bästa filmmanus. Det bidde inget med det men den här gången blir det väl. Inshalla!


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu